Per:

Efter förra helgens tunga Höstlunk cyklade jag till jobbet på måndagen och på tisdagen var det dags att för första gången denna höst att delta i träningen som orienteringsklubben där jag är med ordnar. Det visade sig vara snabbdistans i kuperad terräng. Det var ju bara att köra järnet förstås och vi blev en trio som drog iväg rätt snabbt uppför. Jag lärde mig två saker: 1) Det är tung att springa fort uppför 2) Min lilla diodlampa räcker inte om jag ska hänga på de riktiga orienterarna i den mörka grymmeskogen. Deras pannlampor får ju min bils helljus att verka som ett stearinljus! 

Efter det rätt tunga passet kände jag mig krasslig onsdag och torsdag. Det kliade i halsen och en förkylning var på väg, inte bra. Jag vilade och hinkade i mig massor av echinacea och min själ, det hjälpte. På fredagen kände jag mig så pass bra att det blev ett lunchpass på 13 km och på lördagen blev det intervaller i Köping med Anna och Jerker, våra största rivaler i Parloppet (de kom fyra i somras!), och idag söndag körde jag o Jerker 21 km distans utanför Kolsva, av alla ställen. En ok vecka med tanke på viruset som försökte knäcka mig. Nu måste jag cykla lite i veckan som kommer för att komma i form för Stockholm Rogaining som är till helgen.

Också måste jag hitta ett sätt att motivera Helena också...