Helena:

Idag gjorde jag något som jag aldrig, aldrig någonsin trodde att jag skulle göra - springa hem från jobbet i Kista. Det är en nätt sträcka på 18 km, eller som Per uttryckte det att "nominellt är det 19 km men vi kan korta den en km". Jo, jag tackar! Var rejält trött vissa sträckor men jag tog mig hem och det är jag förbaskat stolt över! Nu känns inte längre en halvmara som något helt omöjligt att genomföra.

Per:

Kul att springa med Helena från jobbet. Hon gjorde en stabil insats, nu kommer Göteborg att gå som en dans.

Själv så är jag förvånad att mina ben blir ungefär lika stela oavsett om det går i 4:30 eller 5:30 tempo. Men det kanske är så att det är tiden man håller på som ger stelheten, inte farten? Kan det vara så enkelt?