Per:
Då var det dags för Stockholm Marathon 2010, en av årets löparhöjdpunkter. Vädret visar sig från sin allra bästa sida, 20-22 grader och en behaglig bris. Perfekt löparväder med andra ord.

Jag brukar vara väldigt laddad inför större lopp som detta, men inte riktigt i år. Har haft lite svårt att fokusera om efter Göteborg och detta i kombination med lite för stressigt på jobbet och värk i övre delen av ryggen som har stört nattsömnen har gjort att jag sänkt förväntningarna något. Men, när man står på startlinjen så är det race som gäller!

Min grova plan är att öppna i 4:25 fart och sedan får kroppen bestämma farten. Första 5 går i 4:23 och det känns lätt och bra. Efter drygt 5 km står Helena och hejar på mig, trevligt.

  
Vid ~5 km

Sedan rullar det på rätt bra, kroppen känns pigg. Jag försöker hålla jämn fart och hittar en del ryggar att följa och farten ligger runt 4:30, vilket jag bedömmer som lagom. Efter ungefär halva loppet, ute på Gärdet börjar det gå lite tyngre och farten sjunker något. Jag trycker i mig en gel och detta i kombination med att jag plötsligt kommer på hur jag ska tackla ett jobbproblem som jag dras med ger mig nya krafter och plötsligt går det väldigt lätt. Ungefär vid Manilla är jag nere på 4:10 fart och jag plockar löpare hela tiden, härlig känsla. Helena står på Strandvägen och langar en gel som åker ned i bakfickan. När jag kommer in till stan igen så testar jag att hetsa publiken lite genom handklappningar och gester och det är en otrolig känsla att få det gensvar som kommer. Jag kan nästan förstå hur det är att ha lead singer disease (men bara nästan). Farten är fortsatt hög och steget lätt till mitten på Södermälarstrand, då magen säger ifrån, den kniper och är inte alls glad och jag tvingas sänka farten då och då.

Sen kommer Västerbron och då blir det tungt. Kanske går jag på lite för hårt uppför, för efter bron tar benen slut och farten hamnar straxt under 5 och vid Odenplan blir magknipet akut så jag måste uppsöka en sanitetsinrättning modell enklare.

  
Om ni undrar var bajamajjorna står vid Odenplan så behöver ni inte undra längre

Tappar nog två drygt minuter där men måste man så måste man. Efter det lyckas jag höja farten något och springer i mål på 3:12:53 och en 664:e placering.

    
Alla får medalj och tröja

Det är ett pers men jag är inte nöjd med tiden. Det kanske låter grinigt, men jag hade hoppats på bättre. För två veckor sedan kommer jag på plats 184 i Göteborg och nu plats 664, det är någonting som inte stämmer. Jag är mycket snabbare på distanser upp till halvmaran, ändå tränar jag väldigt lite fart. Mycket märkligt och mycket irriterande. Vad gör jag för fel?

Kuriosa 1.

För mindre än ett år sedan slår jag Gabriella Samuelsson (med knapp marginal) på hennes hemmaplan, Jungfruloppet på Gotland. Nu tar hon SM silver på 2:46. Mycket imponerande, jag tror hon har en något brantare utvecklingskurva än vad jag har :-)

  
Gabriella vid ~15 km

Kuriosa 2.

Therese Nordström springer in som tredje bästa svenska, men får inte SM brons pga att hon är klubblös. Riktigt coolt gjort, hon har min fulla respekt!

  
Therese vid ~29 km

Helena:

Ooops, I did it again! Satte nytt pers alltså.    VårRusets 5 km klarades av på 21:53, en förbättring med 1:15 från förra årets upplaga. Det här inofficiella loppet var också min avstämning inför Parloppet om exakt 2 veckor. Nu vet jag vilket tempo jag minst måste hålla för att jag ska klarar min "deal" (se allra första inlägget). Och rent mentalt har jag fått kvitto på att jag faktiskt fixar att hålla tävlingsfart ända in i mål!

Snart ska det visa sig att färgvalet på toppen var helt rätt...

Medalj igen!