Per:
I morse när jag berättade om mina planer för dagens lunchpass, nämligen att progressivt springa min 18 km runda i allt ökande fart i sektioner om fem+fem+åtta km häver Helena ur sig direkt:

- Varför inte sex?

- Gärna, men ska vi inte äta frukost nu? undrade jag försiktigt.

- sex+sex+sex km alltså, förtydligade Helena.

- Jaha, ja. Jo det blir nog bättre, sa jag med tankarna på annat håll.

Men så fick det bli, planen var att springa de första sex km i 4:45 fart, nästkommande sex i 4:30 och avsluta de sista sex i 4:15 fart. Nu var min energinivå inte på topp innan lunch (håller på och bantar ned mig ett kilo eller två), så jag tog med mig en gel som reserv och mycket riktigt, redan vid 4-5 km började det blixtra framför ögonen. Det är ett säkert tecken på att den snabba energin håller på att ta slut och att fettförbränningen snart går igång och med det så brukar det bli jättetungt. Jag försökte spara gelen ett tag till så jag körde på enligt planen och det gick bra. Efter sex km ökade jag och kroppen svarade. Efter ytterligare sex km ökade jag igen och det var ju förstås precis innan klättringen upp från vattnet upp över Liljeholmsbron. Detta tillsammans med att det är ganska kuperat på slutet gjorde att jag siktade att ligga i 4 fart på flacken för att ha lite marginal. Nu gick det här förvånansvärt bra så sexorna landade på 4:44, 4:28 och 4:02. Och gelen behövde jag aldrig ta. Jag tror hoppas att min kropp har börjar förstå att den måste bli bättre på att bränna fett, och inte de här populistiska kolhydraterna som den så gärna vill ha. Men det lär jag bli varse om drygt två veckor i Moskva!