Helena:

En morgon som denna kan man bara inte låta bli att ge sig ut på en löprunda. Vitt i gräset efter nattens frost, blå himmel och en sol som fortfarande värmer. Och alldeles, alldeles stilla ute. När den första kilometerns stelhet hade släppt var det bara att springa på och ta en "omväg" hem, allt stämde. Så var det också i onsdags kväll när jag sent om sider kom ut på första rundan efter Hässelbyloppet. Är det inte typiskt att det lossnar när man egentligen har bestämt sig för att ta en paus från löpningen och ägna sig åt andra träningsformer? Nu kan jag absolut inte låta bli att springa fastän jag kanske borde... Fast å andra sidan är ett löppass en sån här dag en riktig humörhöjare, så varför stå över?