Per:
Då var det dags för Midnattsloppet igen, sjunde gången för mig tror jag och min femte raka. Inför denna gång var jag väldigt osäker på formen. Jag sprang mycket på semestern och drog ned rejält på träningen denna vecka för kroppen skulle få återhämta sig och det var nog tur det för jag har varit helt paj hela veckan. Trött och hur stel som helst trots nästan bara vila. Men efter jag fått en rejäl benmassage av Helena på torsdagen (benen var hårda som vedträn och lika smidiga också...) så kände jag att stelheten började släppa och lagom till lördag kväll kände jag mig rätt bra.

Blev rätt sen in i startfållan efter en halvtaskig uppvärmning, men det gjorde inte så mycket. När skottet small så bar det av och det kändes väldigt lätt och bra. Jag hade bestämt mig att hålla igen lite så att det fanns krafter kvar till backen vid Sofia men det gick rätt fort ändå. När backen kom så drog jag ned farten och när jag passerade krönet kunde jag öka nästan direkt igen och det är nog första gången det händer. Kände mig väldigt stark hela vägen och tog placeringar lite då och då. När jag kommer på St Paulsgatan med ca en kilometer kvar kommer jag ikapp Szalkai som springer och filmar. Morsar på honom, sedan springer jag förbi (inte med på hans film just där men man ser mig i mål, bakifrån). På upploppet ger jag allt och får en massa syra men då är man snart i mål så det gör inget. Får tiden 37:01 (placering 88) och jag är väldigt nöjd. Blev aldrigt riktigt trött utan kunde mata på bra och anpassa farten efter backarna. Har nog inte känts så här bra sedan Hässelby i höstas och tiden är min näst bästa miltid någonsin och det är ju kul. Det beror nog på att jag tränat på bra under sommaren och lyckades återhämta mig precis innan loppet. Nu gäller det att ligga i och få in ett par tunga perioder till innan New York!

Helena:

Uppladdningen inför loppet började inte särskilt bra. Två och en halv timma innan start sprang jag rakt in i bashögtalaren, som i beslut om ett framtida vara eller inte vara, står parkerad mitt på vardagsrumsgolvet med ett tungt KostaBoda glasfat (!) ovanpå. Smällen tog mitt på knäet, fatet for i golvet och svullnaden kom som ett brev på posten. Medan jag stod och svor över min klumpighet (jag har i ett par månaders tid kryssat förbi utan problem...) hämtade Per en isklamp för att kyla ner svullnaden och lyckligtvis funkade det.

Till tonerna av Champagnegaloppen gick starten och fastän det var trångt hade jag hela tiden utrymme framför mig. Benen var lätta och det kändes som att det gick undan. Backen upp till Sofia har jag aldrig förstått problemet med, då tycker jag upploppet på Hornsgatan är sju resor värre. Jag var aldrig trött under loppet och så här lätt har jag nog aldrig sprungit. Kom i mål på 46:52 och en 179:e plats. Efteråt visade det sig att jag sprang väldig ojämnt, de första 5 km förbrukade jag nära nog 25 min medan jag bara behövde 22 min på de sista 5 km. Det kändes som det gick mycket snabbare och jag borde ha gjort bättre ifrån mig eftersom årets bana var rakare och "mer lämpad för att springa snabbt" enligt tävlingsledaren. Så varför gjorde jag inte det då?