Direktlänk till inlägg 10 september 2011
Kistaloppet
Per:
Eftersom jag tillbringar (alldeles för) många av mina vakna timmar i Kista så kunde jag inte motstå att ställa upp i Kistaloppet. Nu var inte förutsättningarna de bästa idag eftersom den här veckan har bestått av allt för mycket jobb och mat, för lite sömn och träning, men jag fick ändå en smärre chock i morse när jag vägde in mig. Nästan 1,5 kg över min vanliga vikt och det har skett på i princip en vecka! Jag bestämde mig för att göra en förmiddagsbantning som får kvällstidningarnas snabbantningstips att verka lika långsiktiga som Christer Fuglesangs strävan efter att nå rymden...
Starten har gått och jag springer (!)
Uppvärmningen känns stel och trög, men när startloppet väl går så rullar det på rätt bra första kilometern. Jag springer förbi där jag jobbar vilket känns lite surrealistiskt för att inte tala om att vi springer igenom Kista Galleria!
Efter ca 2-3 km känner jag syran komma och benen börjar bli riktigt tunga. Efter det blir hela loppet en enda stor och lång uppförsbacke. När vi svänger norrut och får lite motvind har jag turen att bli passerad av en stor kille, så jag tar rygg på honom och lyckas få in ett par kilometer i bra fart. Men efter ca 6 km är jag helt slut och tvingas dra ned på farten. Benen känns som stockar, ingen styrka alls. Trist, men jag springer på så gott jag kan och efter en evighet är det bara en km kvar och jag lyckas öka lite och gå om ett par killar (som nyss hade sprungit om mig). Jag kommer i mål på 38:09, vilket jag inte alls är nöjd med. Över en minut sämre än ML på en betydligt lättare bana. Men själva loppet var mycket trevligt och bra arrangerat med bra publikstöd längs banan. Extra kul att springa där jag ibland kör mina lunchpass. Jag återkommer nästa år för att ta revansch!
Ettan, tvåan... ...trean... ...och jag!
En extra kul sak som hände under loppet var att när vi sprang igenom Kista Galleria så passerar vi under en metallbåge utanför Tele2:s affär och precis innan vi är där ser jag att det står något om att man kan vinna en mobil om man tar en morot som hänger ned i snöre från bågen. Alla framför mig (dvs de seriösa löparna) springer bara förbi men jag gör ett litet skutt och lyckas fånga en morot som jag sedan krampaktigt håller i handen resten av loppet. Kan ju vara bra att ha om man tokväggar tänker jag. Väl i mål läser jag på den att jag vunnit en mobiltelefon som bara är att hämta hos Tele2. Inte dåligt alls, tack för det!
Det är bra med en morot när man springer.
Frank och jag. Frank till vänster.
Jag, Helena, Rydberg och Tomten firade gott senare på kvällen.
Helena:
Redan efter Kalmarmilen i somras har både Per och jag velat försöka oss på att sätta nytt PB på milen, känns som den distansen fått stå tillbaka efter allt fokus på marathonlopp – både inställda och genomförda sådana. Och då låg ju Hä...
Helena:
Med fyra veckor kvar till NYCM är det dags att klämma in längsta långpasset innan nedtrappningen börjar. Minst 30 km måste det bli för både fysik och psyke. Men ingen draghjälp får jag den här gången heller eftersom Per är på väg hem från B...
Helena:
Igår supporter på Lidingöloppet, idag "on my own" på långpasset. Var inte alls taggad för att ge mig ut (det har ju blivit så jädrans kallt!) så jag drog verkligen på det in i det längsta. Ett tag kunde jag skylla på att jag ville se nytt v...
Per:
I går sprang jag Lidingöloppet och det var sjätte gången i ordning. Den första gången var 1989 och det var ju ett tag sedan. Min bästa tid var från förra året då jag sprang på 2:07:58 och då var jag 10-15 sekunder sämre än Matte sprang året in...
Helena:
Ena dagen sol och sommarvärme, andra regn och höstrusk. I lördags ställde jag mig med kusin Jerker och hans Henrietta på startlinjen till Stockholm Halvmarathon. Det var trångt i startområdet så det blev inte särskilt mycket till uppvärmnin...