Direktlänk till inlägg 25 september 2011
Helena:
I fredags morse på väg till jobbet kände jag en skärande smärta bak på vänster häl så jag vågade inget annat än hoppa över löpturen på kvällen. I lördags morse joggade jag ca 7,5 km utan större besvär och kände inte heller något under dagen som supporter ute på Lidingö. Men så i dag på väg till starten kom det onda tillbaka, fast nu som tusen nålar under hälen. 40 min innan start försökte jag jogga men smärtan gav sig direkt till känna. 30 min innan start försökte jag mig på en rusch men den slutade innan den ens börjat och då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. 20 min innan start gick jag bort till sjukvårdstältet och fick hälen undersökt av läkare. Ingen rodnad, svullnad eller värmeutveckling men antagligen har jag överansträngt mig. Vissa beslut måste jag få hjälp med att fatta och när den snälla läkaren erbjöd sig att skriva ut ett intyg förstod jag att det inte skulle bli något Lidingö Tjejlopp för min del. 10 minuter innan start kastade jag alltså in handduken och tog av mig nummerlappen. Efter att ha sett första starten gick jag bakvägen in på målområdet och fick som först i mål chipet borttaget. Bittert. Men vuxet. Igen.
Ett chip mot en dricka
Extra bittert känns det när jag med största sannolikhet hade fixat topp 100 som var mitt mål, men en klen tröst i eländet är att medaljen var anskrämligt ful i år. Och den slapp jag ju få med mig hem. J
Nu väntar en veckas rehab och sedan ett par dagars efterlängtad retreat i Sveriges sydligaste fjäll.