Per:
Jag hade hört en hel del om New York maran och det visade sig inte vara några överdrifter, den är helt fantastisk. Otroligt mycket folk längs banan och alla hejar i det närmaste hysteriskt. Att det skulle vara mycket folk på Manhattan hade man förstått men att hela Brooklyn skulle gå man ur huse för att heja på visste jag inte. Vilken stämning!

Organisationen kring det hela är mycket bra också. Min färja till Staten Island gick redan 06:30 så jag tog en tidigt tunnelbana ned till Södra ändan på Manhattan och vid färjeterminalen stod Jerker och spanade efter mig. Det var trevligt att få sällskap fram till starten. Väl där hade vi olika startområden, så vi skiljdes åt och jag checkade in mitt överdrag och gick bort till startområdet, där jag fick vänta kanske en timme innan vi blev utsläppta på bron där starten går. Eftersom jag hade lyckats komma med i local competitive gruppen så stod jag ca 5 meter bakom startlinjen (rätt så bra med tanke på att det var ca 47 000 startande, i och för sig uppdelat på tre startplatser och tre starttider, men ändå!).

 
Verrazano-Narrows Bridge där starten går 

De första två kilometrarna är uppför bron men det gick ändå rätt fort. Väl över på Brooklyn så stabiliserade sig farten och jag sprang i knappt 4 minuter per kilometer, vilket var lite snabbare än planerat men det var lite medvind och kändes så lätt så jag ville inte bromsa. Första fem går på 20:24 och milen passeras på 40:31 och det flyter på lätt så jag fortsätter i samma fart. Passerar Tregaro straxt innan halvmaran, som passeras på 1:26:26 och ungefär här börjar jag känna av benen något. Bron över till Manhattan, Queensboro bridge, är riktigt seg och farten sjunker något. Väl över på 1:a Avenyn möts man av ett vrål från massorna som står långs avenyn. Matilda och Emma står vid 77:e gatan så jag får langning av några gel från dem och det piggar upp.

 
Vid 77:e gatan

Men det är väl här någonstans, vid sprungna 29-30 km som km tiderna börjar bli för höga. De är plötsligt över 4:20 och jag får slita ordentligt. Benen stumnar alldeles för tidigt. Sista milen har jag två dagar tidigare sprungit med Mima så jag vet ungefär vad som väntar och det är bra mentalt inbillar jag mig. Tyvärr så sinar krafterna mer och mer och när det är 4-5 km kvar så har farten sjunkit rejält och jag inser att jag kommer att missa tre timmarsgränsen precis igen (som i Paris i våras) om jag inte ökar farten dramatiskt. Precis då kommer en kille med bra fart och springer om alla och jag beslutar mig för att hänga på honom. Nu är det make it or break it som gäller. Efter ett par hundra meter så kommer adrenalinet och plötsligt lättare det och går det rätt så fort (det är det här jag älskar med långlöpning, man blir aldrig riktigt klok på hur kroppen reagerar i olika situationer), klockar ett par km på 4:00 och jag läser ett plakat som en tjej har precis vid ingången till Central Park där det står: "Fuck the wall". Jag kan bara instämma. Vid 40 km står Helena, Matilda och Emma och jag får lite nya krafter av dem som bär mig in i mål på 2:59:25 och placering 1003 (bland herrarna).

       
Jerker vid 40km               Mima vid 40km                 Jag vid 40 km                 Slängpuss eller ?

Det första jag ser när jag gått i mål är Mima (som slår mig precis) som pustar ut på sitt eget speciella sätt och senare lite längre fram träffar vi Jerker också, som gjort ett kanonlopp och går in på 2:55 lite drygt.

Hela loppet var en otrolig fest som måste upplevas. Nästa år springer vi igen och då ska Helena springa också. Jag ska ha revansch.

Sedan är ju New York en trevlig stad att besöka, vilket inte gör saken sämre.

  
Fredag kväll uppifrån Rockefeller Center

 
Nedre Manhattan

 
Lady Liberty