Direktlänk till inlägg 14 november 2011
Helena:
Redan torsdag morgon hoppade vi (i varje fall jag... ) på gratisbussen ut till mässan, himla smidigt eftersom den stannade för att plocka upp nästan precis utanför hotellet vi bodde på. Det höll på att bli en snabb returresa för ingen av oss hade med sig passet för den obligatoriska legitimeringen. Som tur var hade inte Per strippat sin plånbok på "onödiga" kort inför resan (som jag alltid har en tendens att göra) utan kunde plocka fram sitt körkort, och efter att killen vid ingången fjollat iväg och kollat om det funkade som foto-id och sedan, precis som i Tomteverkstan, stämplat startbeviset med ett OK, blev vi insläppta. Vi behövde inte gå långt för utlämningen av startnumren i Local Competitive låg alldeles till vänster om entrén. Sedan vet jag inte vad som hände med Per - det blev nästa shop 'til you drop för hans del. Snygga löparkläder fanns det gott om, och vi kom båda därifrån med varsin välfylld kasse plus löparskor.
Det första kan jag instämma i...
På dagen D klev vi upp i svinotta, tack och lov fick vi en timma extra eftersom USA gick över till vintertid den helgen, och kvart i fem var vi nere på vår deli och åt frukost. Nu började tävlilngsnerverna ge sig till känna men Per kom i väg i tid och kunde messa och berätta att allt gått bra.
Det viktigaste är med - kaffet!
Sedan var det bara att vänta och vänta. Följde NBC's utsändning på hotellrummets TV så jag var ju nästan där.
Nervösa löpare och The Star-Spangled Banner
Snart fyrar New Yorks borgmästare Michael Bloomberg av startskottet - and off we go!
Eftersom mina handleder var överansträngda och händerna ömma fick jag den här gången verkligen planera för min insats i loppet. Tog metron till 5th Ave och därefter bussen upp till East 72nd Street som leder rakt in i Central Park ungefär där 40 km passeras. Efter att ha följt Isabellah & Co den första timman på TV fick jag nu se dem passera förbi IRL. Mäktigt.
Isabellah plockade placeringar medan jag tog mig till Central Park
Efter ytterligare väntan kom så herrarna. Kunde heja fram Szalkai, Jerker och Mima innan Per kom uppför backen. Han såg riktigt fräsch ut och jag blir lika varm om hjärtat varje gång jag ser honom! Kanske därför jag inte fick upp kameran i tid?
Det här var mitt första besök i "the big apple" och den tuggan gav verkligen mersmak! Nästa år vill jag också springa och med mitt resultat från årets Stockholm Halvmarathon klarar jag kvalgränsen på egna meriter så jag hoppas verkligen att jag kommer med!
Vem kom vinglande på Broadway om inte Svampbob Fyrkant, full som en alika...
Men hallå, det är faktiskt november!!