Direktlänk till inlägg 14 maj 2012
GöteborgsVarvet - årets roligaste löparhelg
Helena:
Jag har knappast haft någon vind i seglen inför årets roligaste lopp - irriterad plantarsena, ingen löpning på två veckor, förkylningssymptom och dyster väderprognos. Känslan av att hala dem en efter en var inte långt borta. Senan var dock i mycket bättre skick vid återbesöket så jag fick i alla fall OK att springa ifall det kändes bra tävlingsdagen under förutsättning att jag värmde upp ordentligt innan. Check. Men skulle jag orka? Kunde några kilometers rodd, lite stakträning och ett par cykelrundor kompensera för den uteblivna löpträningen? Fick hoppas på det, så snabbt ska man väl ändå inte tappa konditionsmässigt? Och precis som förra året flyttade ett ovälkommet förkylningsvirus in, den här gången valde jag att förneka dess existens. Det visade sig vara rätt taktik. Vädret däremot var svårare att göra något åt även om prognosen blev något bättre för varje dag. Det var rejält grått och vindarna friskade på när vi på fredagskvällen tog oss ut till mässområdet för att hämta våra nummerlappar. Enda fördelen var att gatorna torkade upp efter allt regnande.
Väl på plats vid tävlingsområdet tvekade jag in i det sista vad jag skulle ha på mig - kortärmat eller långärmat? Provade det första alternativet men frös alldeles förfärligt så det fick bli det senare. Som vanligt går tiden snabbt när loppet väl är igång och helt plötsligt var det bara 10-12 min kvar tills jag skulle starta. Snabbt bort till grusplanen för ett par varv och lite stretch. Frös ännu mer, kändes som feberfrossa. Pratade lite med kusin Jerker innan det var dags att ställa sig i startfållan. Vi startade båda i grupp 5, Per var redan iväg hack i häl på eliten och Henrietta inte långt efter i startgrupp 3.
Lagom till att min startgrupp släpptes iväg tittade solen fram och himlen blev mer och mer blå för varje tillryggalagd kilometer. Hälen kändes väl så där, svårast var det nerför eftersom jag inte kunda landa på den och efter halva loppet kände jag att vaden närmade sig kramptillstånd. Antagligen försökte jag kompenserade det genom att lägga belastningen på andra benet så på Götaälvsbron fick jag dessutom känningar av löparknä. Sedan hade jag så jäkla ont och fick lägga all fokus på att ta mig i mål så jag uppfattade ingenting av vad som hände längs med resten av banan. Min räddning var att Annika och Kurre skulle stå någonstans efter 19 km och heja på så istället för att känna efter hur tungt och jobbigt det var koncentrerade jag mig på att hitta dem i folkmängden. Gissa om deras (och de glada okända gossarnas) hejarop gav den extra energi jag så väl behövde!!
Äntligen i mål!
Trots usel uppladdning och inte de allra bästa förutsättningarna sprang jag en minut snabbare än förra året. Plockade dessutom placeringar hela vägen och slutade som 552:a (av totalt 13 768 i damklassen) på tiden 1:40:58. Direkt efter loppet fick mina ben välbehövlig massage i vårt välordnade företagstält, och efter att ha tackat för oss åkte vi tillbaka till hotellet och avslutade kvällen i trevligt sällskap på River Café.
Återställare efter loppet
Per:
Jag var högst osäker på formen inför Göteborg. På minussidan var att allt i löpväg har kännts skit sedan två veckor, att förra helgens halvmara fortfarande satt i benen och att det har varit så många förkylningar runt om mig på jobbet så jag trodde/misstänkte mig att jag dragit på mig något. Men å andra sidan gick Kungsholmen skapligt och jag fick till ett ganska bra intervallpass i veckan och jag har både ätit och sovit bättre på sistone och det talade för att formen var på gång. Jag har också ökat mitt syreupptag med nästan 4% under vintern och det borde väl synas någonstans kan jag tycka. Jag hade i vilket fall spänt bågen ordentligt och när Helena frågade om jag ville ha ett mellantidsarmband så sa jag: Visst, gör ett 1:20 till mig!
Rättesnöret för dagen
Jag startade i grupp 1 och det var aldrig speciellt trångt. Sprang om en legend efter 200 meter, Kjell-Erik Ståhl. Han har fortfarande ett rappt steg. För mig flöt det på bra i början men i uppförsbackarna upp mot Älvsborgsbron börjar jag bli trött och i motvinden på själva bron går det lusigt långsamt. Jag vet att jag tänker att det blir inga 1:20 i den här farten men väl över bron får jag upp farten igen och hittar några andra löpare i samma fart som jag slår följe med. Jag får slita ganska ordentligt periodvis på Hisingen och det känns inte helt bra. När vi passerar milen ser jag till min förvåning att klockan står på 37:25, dvs 25 sekunder under min plan. Detta samt att jag börjar plocka en del löpare ger mig ny kraft som räcker en bit upp på Avenyn, där farten sjunker igen. Efter en evighet närmar jag mig 19 km och letar efter Annika med familj och får massor av hejarop från Annika och Matte. Vid 20 km ser jag att jag ligger några sekunder efter min plan och nu satsar jag allt jag har för att nå mitt mål och när jag springer in på Slottsskogsvallen så inser jag att jag kommer att fixa det och går i mål på 1:19:45! Jag kommer på mig själv stå och kippa efter andan samtidigt som jag skrattar högt av glädje över att få till en så pass bra tid, när det kändes så tungt. Placeringen blev 223 och 11:a i min åldersgrupp (tiden är bara 13 sekunder sämre än min bästatid på distansen och den är satt i Bålsta, en betydligt flackare bana) och jag är väldigt nöjd, det här är nog ett av mina bättre lopp!
Glad och trött. Lägg märke till den tomma blícken...
Martin, som har gjort ett strålande resultat och sprungit på 1:26:06, kommer förbi vårt tält efter loppet. Det var hans första halvmara och han tog placeringar hela tiden! Bra jobbat!
Martin funderar redan på nya utmaningar
PS! På mässan hade Göteborg Energi en monter där man kunde vinna en startplats till Varvet 2012 genom att gissa sin sluttid. Jag gissade på 1:19:47, vi får se hur långt det räcker...
Helena:
Redan efter Kalmarmilen i somras har både Per och jag velat försöka oss på att sätta nytt PB på milen, känns som den distansen fått stå tillbaka efter allt fokus på marathonlopp – både inställda och genomförda sådana. Och då låg ju Hä...
Helena:
Med fyra veckor kvar till NYCM är det dags att klämma in längsta långpasset innan nedtrappningen börjar. Minst 30 km måste det bli för både fysik och psyke. Men ingen draghjälp får jag den här gången heller eftersom Per är på väg hem från B...
Helena:
Igår supporter på Lidingöloppet, idag "on my own" på långpasset. Var inte alls taggad för att ge mig ut (det har ju blivit så jädrans kallt!) så jag drog verkligen på det in i det längsta. Ett tag kunde jag skylla på att jag ville se nytt v...
Per:
I går sprang jag Lidingöloppet och det var sjätte gången i ordning. Den första gången var 1989 och det var ju ett tag sedan. Min bästa tid var från förra året då jag sprang på 2:07:58 och då var jag 10-15 sekunder sämre än Matte sprang året in...
Helena:
Ena dagen sol och sommarvärme, andra regn och höstrusk. I lördags ställde jag mig med kusin Jerker och hans Henrietta på startlinjen till Stockholm Halvmarathon. Det var trångt i startområdet så det blev inte särskilt mycket till uppvärmnin...