Per:
Efter Stockholm Marathon funkade min Garmin 305 på ytterligare något pass, sedan lade den av. För gott tror jag. Den fungerar när den sitter i laddaren men så fort man tar bort den så dör den. Skulle tro att batteriet är helt slut, kanske kom det in lite fukt i den som ledde till kortis, vad vet jag? Men, jag vet att den har varit med mig länge, närmare bestämt drygt 13 000 km eller 1 109 timmar. Jag skickade efter den från USA i september 2007 och gav ca 2 000:- har jag för mig (tror den kostade ungefär det dubbla i Sverige då). Det blir drygt 1,50 per mil, vilket inte är så farligt. Bra mycket mindre än vad man betalar för skor (kanske 5:- per mil). Jag har sprungit med den på rätt många ställen (12 länder), nedan ser man var.

 
Från Djursholm till Danvikstull & Från New York till Moskva

Men nu är det dags för nya tag och som tur är så råkade Jerker ha en, ja just det, 305 liggandes hemma och skräpa som jag köper för billig peng. Premiärpasset blir idag, ska försöka sänka milkostnaden för den (han får 500:- för den, den är inte så gammal) jämfört med min gamla, bör kunna gå tycker jag.

Träningsmässigt då? Jo, jag konstaterade att jag snittat drygt 5,5 mil per vecka innan Stockholm Marathon i år och det är på tok för lite om man har tidsambitioner på maran. Jag måste träna mera helt enkelt och den här veckan ser bättre ut.

I går var det lite lugnare på jobbet så jag kunde stämpla ut lite tidigare på em och tog pendeln från Helenelund upp till Norrviken och därifrån promenerade jag upp till vändpunkten på 1912 års marathon. Sedan sprang jag den banan hela vägen till Stadion, ca 20 km. Hade en bra karta så det var lätt att hitta. På Stadion var det något discojippo så jag kunde inte avsluta med sedvanlig målgång inne på stadion så jag sprang hem istället, 32 km totalt. Jubileumsmarabanan var nog lite tuffare än vad jag trodde. Sollentunavägen är ganska böljande och det var ett par rejäla backar vid Ulriksdal. De kommer att kännas på vägen tillbaka, helt klart. Om fyra veckor är loppet, ska bli kul!

Helena:

I samband med årets GöteborgsVarv avgjordes även koncernmästerskapen i halvmarathon. Jag sprang ju fastän jag kanske inte borde ha gjort det men det var ju som sagt inte bara ett vanligt lopp utan mycket mer prestigefyllt än så. Och då ska det mycket till innan man kastar in handduken...

Häromveckan blev sammanställningen av resultatet klar och någon dag senare kom plaketten med internposten. Både Per och jag kom på tredje plats i respektive klass så nu ståtar vi med varsin bronsplakett!

Det går snabbare att springa utan kettleballs...

Per:

Vid nummerlappsutdelningen i Göteborg Energis monter kunde man gissa sin tid och vinna en startplats till nästa år. Jag gissade på 1:19:47 och sprang på 2 sekunder snabbare så häromdagen ringde de och berättade att jag vunnit en startplats till nästa år. Gött, där sparar jag 495:-

Per:
I går sprang jag Stockholm Marathon och det blev en blöt historia, minst sagt. Min uppladdning var allt annat än optimal med lite ont i ett muskelfäste på smalbenet och taskigt med sömn dagarna innan men ett akutbesök till kiropraktorn (Daniel Salov, jätteduktig) och en god natts sömn natten till lördagen gjorde att jag kände mig redo på lördag morgon.

Eftersom det gått bra när jag och Jerker har tränat ihop ett par gånger så bestämmde vi oss för att springa tillsammans för att kunna hjälpa varandra med farten. Jag hade fått startgrupp C, men seedade upp mig till B för att hamna i samma grupp som Jerker.

 
Jag och Jerker vid 5 km, jag blundar och springer...

Vi kom iväg bra och öppnade kanske lite väl snabbt, första fem gick i 3:54 fart men allt kändes bra (förutom att det blåste småspik) och det flöt på. Jag fick påhejningar från flera kompisar och min syster Lena med familj vinkade till mig vid Norrmalmstorg. Efter någon dryg mil började jag känna lite i mitt muskelfäste men inte så mycket. När vi sprang upp för Greve von Essens väg över Gärdet blåste det ordentligt och vi fick slita rejält. Halvmaran passerade vi på 1:24:53 och straxt efter det vinkade Jerker till mig att jag fick fortsätta på egen hand, han behövde dra ner på tempot. Jag hittade snabbt några andra att springa med och tempot var fortsatt bra. Ute på Djurgården var det i princip folktomt och jag sprang hela tiden och funderade på om jag skulle stanna och kissa eller bara ignorera behovet. Eftersom det flöt på bra och jag hade några att springa med valde jag det senare. På Strandvägen stod Helena, Mamma, Berit och Jörgen och hejade på. Helena langade 2 gel också, som jag sprang med i handen ett tag.

 
Strandvägen, fortfarande någorlunda fräsch, dock fortfarande blundades

När jag vid Södermälarstrand skulle öppna en av dem var mina händer så stelfrusna att jag fick slita ett bra tag innan jag lyckades få upp den. Motvinden och kylan över Västerbron var episk, svår att beskriva. När bron tar slut var jag tvungen att släppa klungan för att göra ett snabbstopp för att lätta på trycket men det tog inte lång tid och på Norrmälarstrand försökte jag gå ikapp min klunga men märkte att trots jag försökte öka farten så gick det inte fortare än 4:25-4:30; väggen, here I come...

Helena stod utanför Centralen och gav mig lite ny energi (ingen gel men mentalt) och jag fick väl upp lite styrfart uppför Torsgatan. Straxt innan Odenplan springer jag förbi Lilian Magnusson och hejar lite på henne. Hon ser trött ut men tackar för stödet. Jag träffar på Helena ytterligare en gång innan mål (hon var överallt, hur bar hon sig åt?) och känslan när jag springer in på Stadion var obetalbar! Jag lägger på en spurt och kommer i mål på 2:56:10 och plats 180 (16 i min åldersklass).

   
Sturegatan och i mål

Jag tror aldrig det har varit så skönt att gå i mål någon gång. När jag har hämtat andan och träffat Helena utanför utgången och börjar gå mot Östermalms IP börjar jag tokfrysa. Ingen skön känsla, nu vill jag bara in i duschen. Man märker att hjärnan gått ned i viloläga också för jag tänker inte klart längre. Som tur är så har jag Helena med mig och hon hämtar väskan i Ericssontältet och leder mig mot duschen där jag äntligen får igång värmen igen. Vad skulle jag göra utan min främsta supporter och största kärlek? Tack älskling!

Första halvan gick på 1:24:53 och andra halvan på 1:31:17, dvs jag tappar drygt sex minuter på andra halvan.

Jag är mycket nöjd med tiden, det är nytt PB med 2 minuter (i Stockholm med 16 minuter) och om jag får in lite långpass borde jag kunna minska tappet på slutet tycker jag. Men det är en annan historia...

Lite reflektion:

Jag sprang 1985 och 1986.

1985 var det soligt och varmt, men 86 var det kallt och regnigt, men med årets väder ter sig 86 som en ren solskenshistoria. 1985 sprang jag på 4:23:37 och igår på 2:56:10, dvs en förbättring på en timme och 27 minuter eller 3:14 minuter per år. I år var segertiden 2:19 så om jag forsätter att förbättra mig i samma takt kommer jag att vinna år 2024, dvs om 12 år. Där har man något att se fram emot!

    
1985 och 1986. Det funkar med kläder i bomull också...