Per:
I lördags sprang Backebo Runners Jubileumsmarathon 1912-2012 vilket var väldigt kul! Jag startade i första grupp och de började gå väldigt tidigt till stadion från Östermalms IP för start så det blev lite stressigt att lämna in värdesaker och kläder, men jag lyckades jogga om den stora massan på väg till start så jag stod strategiskt ca 5-7 meter från starten. Väl där träffade jag en kollega som är ruskigt snabb, han siktade på 3:45 så han skulle man inte hänga på. Min plan för dagen var att gå ut i ca 4:10 fart och se lite hur det kändes allt eftersom och när väl muskötskotten ljöd så gick det nog lite fort. Min första fem gick på straxt under 4 min/km (sprang utan GPS) men det var så härlig känsla att springa i princip helt ensam och jag var tror jag var en av de första (förutom Claesson och Szalkai) som var 1912-utklädd så jublet var öronbedövande på sina ställen! Härligt publiktryck helt enkelt!

 
Mina kalsonger från H&M gör sitt jobb!

Efter 10-12 km börjar kortbyxorna (som jag inte provat att löpa i), som egentligen är kalsonger från H&M, att skava något överjävligt. Men efter lite dragandes i dem så blir det bättre och efter 15 km tänker jag inte på dem längre. Och att tröjan var i bomull var ju bara skönt i värmen!

Hela vägen ut till Sollentuna rullar det på bra, jag ligger på drygt 4 tempo och på rakan innan vändpunkten möter jag Szalkai och ett gäng som springer med honom, bl a min kollega Johan. Szalkai springer utklädd till Kennedy Kane McArthur från Sydafrika som vann 1912. Ser riktigt kul ut att möta det här gänget och publiktrycket vid vändpunkten är suveränt, många löpare är utklädda och spexar och skojar med publiken!

Tillbaka mot stan går det skapligt tills 25 km, där börjar det går lite tyngre. Den tunga banan, motvinden och min lite för optimistiska öppning tar ut sin rätt och farten sjunker lite. Men jag försöker njuta av loppet och den härliga stämmningen ger energi. Jag möter först Henrietta, sedan Jerker och i Sollentuna möter jag Helena som ser väldigt fräsch ut och det gör mig glad! Jag får många hejarop av de löpare jag möter på väg tillbaka också, det har jag inte vart med om förrut. Några kollegor hejar längs vägen också och vid 14 km kvar står Helenas föräldrar och langar en gel, perfekt!

Efter backen vid Ulriksdal står Micke W och springer med mig ett par hundra meter, vilket ger mig energi en bit till.

De sista 3-4 km går lusigt långsamt och när jag svänger in på stadion är det en viljeansträngning värdig en Jedi riddare att svänga vänster och springa ut från stadion igen för att få ihop hela mara distansen. Men det går också och väl i mål stannar klockan på 3:00:38 och plats 34 bland dem som sprang hela distansen. Ett väldigt kul lopp som jag kan rekommendera när det sker igen om 100 år :-)

Helena:
Den här dagen har jag planerat för i 2 års tid så inte en chans att jag skulle kasta in handduken. Sprang ett par testrundor på 2-5 km innan maran bara för att benen skulle få "minnas" det här med löpning och få ett kvitto på hur hälen skulle reagera. Lite stramt och ömt var det under rundorna men inget ont på morgonen efter vilket var otroligt skönt.

På själva tävlingsdagen kändes ingenting alls i hälen, men jag vågade inte tro på att det skulle funka hela vägen. Och det var kanske det som var problemet, att jag aldrig kunde slappna av fastän det började så bra. En del kilometrar sprang jag till och med under 6 min, men stopp för stretch, toabesök och massage i sjukvårdstält tog sin tid men eftersom jag bara siktade på att ta mig runt och i mål på de 6 timmar jag hade till förfogande gjorde det inget.

I Silverdal fick jag oväntat syn på Maria från träningen inför Tjejmilen 2008 så jag stannade och pratade med henne och hennes man innan jag fortsatte. Detta lilla stopp gav ovärderlig energi! Efter ytterligare någon kilometer stod mamma & pappa och då fick jag veta att Per redan vänt uppe vid Sollentuna kyrka och att både Jerka och Henrietta passerat så då hade jag bara att spana efter dem bland de mötande löparna. Något att se fram emot!

När 22 km passerats började helvetet med krampande lår- och vadmuskler samt värk i vänster knä, men fortfarande ingen känning av hälen. Gissar att knäet fick ta mycket stryk när jag la belastningen på vänster ben istället för det högra. Garmin som tydligen glappat vid laddningen la av vid 23 km och på något sätt försvann min ork med den. Vid Sollentuna C efter 26 km stod mamma & pappa igen så där kunde jag åter få välbehövlig massage.

 
Halvvägs och det känns fortfarande helt OK, sedan vände det...

Resten av loppet var verkligen en mara, minns ingenting utom att det gjorde djävulusiskt ont i vänster knä och att jag till sist fick ge upp att försöka springa i uppförs- och nerförsbackar (som banan mest bestod av...). Fattar inte hur jag tog mig i mål, kändes som att jag var allra sist och skämdes för mitt låga startnummer när jag blev omsprungen av de som startat i sista grupp.

Inte en chans att jag hade sprungit hela distansen, det hade jag i och för sig bestämt redan innan start, det var tillräckligt långt ändå. Gick i mål på usla 4:52:06 men hey, I did it!

 
Helvetet är äntligen över

Svepte "champagnen" och orkade inte ens stanna och prata med Per som väntade vid utgången. När han sedan kom ifatt mig på Östermalms IP kom tårarna, det gjorde så ont i knäet att jag inte kunde vara glad för att jag faktiskt fixat loppet trots att allt talat emot det. Stödd på Per linkade jag på inrådan av kusin Jerka bort till sjukvårdstältet och fick prata med en sjuksköterska som verkligen visade omtanke fastän det "bara" handlade om en överansträngning. Min snälla, tålmodiga, älskade Per hämtade ut mina värdesaker och överdragskläder och med lindat knä kunde vi till slut ta oss hem.

Höger ankel var alldeles röd, foten betänkligt svullen och öm så jag fick klättra ner i badkaret för den efterlängtade duschen. Natten spenderades med båda benen i högläge, inte särskilt bekvämt men jag var så trött så det spelade ingen roll. Aldrig mer att jag springer jubileumsmaran, det är något som är säkert!

 

Kim

27 juli 2012 12:36

Jag mailade Helena tidigare idag, men jag måste så klart gratulera er båda här också. Själv tyckte jag att det var en väldigt kuperad bana (är visserligen van vid ett helt platt Malmö), så din tid Per är ju verkligen imponerande! Och vilken stark bedrift att ta sig runt hela banan Helena. Det är pannben det! Stort grattis till er båda!

 

Per J.

11 augusti 2012 21:15

Hej Kim!

Tack. Mycket bra sprunget av dig också!
Visst var det ett kul lopp, synd att det går så sällan. Men 2020 kanske vi ses i Antwerpen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena: Redan efter Kalmarmilen i somras har både Per och jag velat försöka oss på att sätta nytt PB på milen, känns som den distansen fått stå tillbaka efter allt fokus på marathonlopp – både inställda och genomförda sådana. Och då låg ju Hä...

Helena: Med fyra veckor kvar till NYCM är det dags att klämma in längsta långpasset innan nedtrappningen börjar. Minst 30 km måste det bli för både fysik och psyke. Men ingen draghjälp får jag den här gången heller eftersom Per är på väg hem från B...

Helena: Igår supporter på Lidingöloppet, idag "on my own" på långpasset. Var inte alls taggad för att ge mig ut (det har ju blivit så jädrans kallt!) så jag drog verkligen på det in i det längsta. Ett tag kunde jag skylla på att jag ville se nytt v...

Per: I går sprang jag Lidingöloppet och det var sjätte gången i ordning. Den första gången var 1989 och det var ju ett tag sedan. Min bästa tid var från förra året då jag sprang på 2:07:58 och då var jag 10-15 sekunder sämre än Matte sprang året in...

Helena: Ena dagen sol och sommarvärme, andra regn och höstrusk. I lördags ställde jag mig med kusin Jerker och hans Henrietta på startlinjen till Stockholm Halvmarathon. Det var trångt i startområdet så det blev inte särskilt mycket till uppvärmnin...