Helena:

Vi har varit uppe i stugan i Grövelsjön i ett par dagar. Eftersom jag avstår från skidåkning den här säsongen packade jag istället ner löpargrejerna för att avverka några kilometrar medan de andra åkte längd och utför. Kanske inte den mest optimala idrotten att utöva i fjällen, för om man ska springa finns det egentligen bara tre vägar att välja mellan, mot Norge, upp till fjällstationen eller ner till Idre. 

Utrustad med mobil och ett "om jag inte är tillbaka om en timma..." gav jag mig iväg mot norska gränsen. Det blir väl lagom att springa dit och tillbaka tänkte jag, särskilt med tanke på att det är rejält uppför i ena riktningen även om man har det tillgodo på hemvägen. Och jädrar vad det sög i benen den första kilometern! Men sedan är liksom det värsta gjort och man kan börja njuta av den vackra omgivningen. Att solen sken från klarblå himmel och termometern visade på +7 gjorde inte saken sämre.

The only way is up!       Snart där...                          Jakobshöjden i fjärran

Efter ca 3,5 km löpning var jag framme vid gränsen och varför inte fortsätta en bit till? Vem vet vad som väntar bakom nästa krök? Jo, jag. För vi har åkt här med bil ett par gånger, men det är ju inte riktigt samma sak som att springa över en färist in i ett annat land. Lite exotiskt är det allt. Och genast blir man lite mer vaksam.

Gränsmarkering,     renar på väg...       ...och spår av varg??

Sen gick det av bara farten. Fast det är lätt att glömma att det är lika långt tillbaka, och inget att dricka hade jag med mig - väldigt orutinerat - men det gick bara inte att sluta springa. Uppe på kalfjället blev det naturligt att vända, här brukar vi alltid göra ett stopp när vi passerar med bil. Då hade jag sprungit 9 km så det var bara att hala fram telefonen och meddela hemmabasen var jag höll hus.

Efter att ha pustat, stretchat och njutit av den otroligt vackra naturen vände jag tillbaka mot Sverige.

"Suptallen" står kvar än idag, men jag hade inget att dricka...

    
Slut på äventyret!

Norge ToR 19 km