Per:

Vi har nyss kommit hem från en otroligt rolig och inspirerande resa. Huvudsyften var att besöka Matilda och se hur hon har det under sitt år som utbytesstudent men jag passade på att springa Big Sur Marathon också. Helena var tyvärr tvungen att avstå pga hennes onda fot. Det finns mycket att berätta om resan men här kommer ett inlägg om loppet, håll till godo!

Loppet går alltså på Highway 1, från Big Sur norrut till Carmel där målgången är. Starten är redan 07:45 för de kan inte stänga av vägen hela dagen. Vi bodde i Monterey och min buss gick 04:15 så det var bara att gå upp i svinottan och trycka i sig några medhavda Fazermackor med mjukost. Men vi hade ju landat 1,5 dygn tidigare så vi hade fortfarande svensk tid i kroppen så det gick bra. Bussresan var spännande, det var mörkt men månen sken så ibland såg man kustremsan och vattnet. Jag kan lugnt säga att spänningen och förväntningarna var på topp!

 
Obligatoriskt kaffe innan avfärd

Just där starten går ligger inte vid själva kusten utan en bit in i skogen vid någon form av större rastplats. Det var inte så farligt trångt som man skulle kunna tro när 3000-4000 personer skulle samsas och värma upp. Min vana trogen sprang jag (tillsammans med några elitlöpare) och värmde lite framför starten och när det var dags att ställa sig på startlinjen var det ingen trängsel att prata om, jag ställde mig kanske fem meter från startlinjen och sedan bar det iväg!

Första 1-2 km går ordentligt nedför så det var bara att rulla på. Ganska snart hamnar jag brevid en kille från Sacramento och vi börjar småprata lite. Det visar sig att han jobbar med ungefär samma saker som jag, fast på Intel. Efter några 7-8 km kommer vi ut till kusten och en ordentlig motvid slår emot oss. Vi börjar växeldra och snart har två till anslutit så vi är fyra stycken som turas om att dra i motvinden. Det rullar på bra, vi ligger runt 4:06-4:10 och farten känns behaglig.

 
Man ser på km tiderna att banan är kuperad

Runt 17-18 km är det en rejäl nedförsbacke och där splittras gruppen. Sedan börjar stigningen upp till Hurricane point, banans högsta punkt. Under ca tre km är det en ordentlig stigning och här fokuserar jag på att ta det försiktigt för att inte dra på mig syra och kommer in i en lugn, lagom ansträngade fart. Och ungefär här inser jag att det här kommer nog att gå rätt bra idag. Ända fram till hit hade jag inga större förhoppningar på tiden (förkylningen 3 veckor innan start, jetlag, en långflygning i benen etc), men känner mig stark uppför och snart passerar vi högsta punkten där det är dimma och stakt motvind men när vi rullar nedför börjar snart solen skina och vinden avtar.

Delar av stigningen upp till Hurricane point

   
Nedför från Hurricane point till Brixby bridge, vilket är halvvägs

Vädret skiftar hela tiden. Ena stunden skiner solen och det är varmt och vindstilla. Nästa sekund är det dimma och kraftig motvind. Det här skiftar flera gånger under loppet.

Halvan passerar på ca 1:30 så hoppet finns om att gå under 3 men andra halvan är tuffare och mera kuperad så det visar sig bli tufft. Sista milen börjar det blåsta lite igen men jag hittar en rygg att gå på och får lite lä. När det är 5-6 km kvar trycker jag i mig sista gelen (av 3) och går om han jag legat bakom ett tag. Nu börjar vi komma in i bebyggelse och vinden har avtagit igen. Nu ger jag allt för att gå under 3 för jag ser att det ligger på gärdsgården. Men det är hela tiden småkuperat och 2 km innan mål är det en rejäl backe igen och trots spurt så kommer jag in på 3:00:23 men är helnöjd ändå. Tiden är kanske inte så hävlig, men det räcker till plats 32 bland herrarna (drygt 1500 fullföljande herrar) och plats 4 i min agegroup. I mål står löparlegenden Bart Yasso och tar emot en, vilket var rätt kul. Både Helena och Matilda finns också vid målet och hejar på mig, vilket var det bästa på hela loppet!

     
Målgång i Carmel. Man ser att min klocka precis har passerat 3:00

Banan var otroligt vacker och krävande. Hela landskapet kring Big Sur är bland det vackraste man kan tänka sig och att springa en mara där var verkligen inspirerande. Rekommenderas starkt!

           
Bilder från kuststräckan 

 
Längs Highway 1

 
Några dagar senare körde vi vägen och det gick lättare!

 

Kim

13 maj 2013 09:15

Wow, vilken tid på en sådan kuperad bana, imponerande! Det låter verkligen som en riktigt häftig upplevelse. Jag har aldrig sprungit något lopp utanför Sveriges gränser, måste provas!

 

Per J.

13 maj 2013 09:55

Hej Kim!

Tack! Det var en höjdare, måste upplevas!
Det är kul att springa lopp utomlands, man får se en annan sida av landet och man får väldigt lätt kontakt med löpare från andra länder. Jag tycker löpare är sociala och man har ett gemensamt intresse så man kan prata med alla.
Testa!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena: Redan efter Kalmarmilen i somras har både Per och jag velat försöka oss på att sätta nytt PB på milen, känns som den distansen fått stå tillbaka efter allt fokus på marathonlopp – både inställda och genomförda sådana. Och då låg ju Hä...

Helena: Med fyra veckor kvar till NYCM är det dags att klämma in längsta långpasset innan nedtrappningen börjar. Minst 30 km måste det bli för både fysik och psyke. Men ingen draghjälp får jag den här gången heller eftersom Per är på väg hem från B...

Helena: Igår supporter på Lidingöloppet, idag "on my own" på långpasset. Var inte alls taggad för att ge mig ut (det har ju blivit så jädrans kallt!) så jag drog verkligen på det in i det längsta. Ett tag kunde jag skylla på att jag ville se nytt v...

Per: I går sprang jag Lidingöloppet och det var sjätte gången i ordning. Den första gången var 1989 och det var ju ett tag sedan. Min bästa tid var från förra året då jag sprang på 2:07:58 och då var jag 10-15 sekunder sämre än Matte sprang året in...

Helena: Ena dagen sol och sommarvärme, andra regn och höstrusk. I lördags ställde jag mig med kusin Jerker och hans Henrietta på startlinjen till Stockholm Halvmarathon. Det var trångt i startområdet så det blev inte särskilt mycket till uppvärmnin...