Direktlänk till inlägg 1 augusti 2013
Kalmarmilen
Helena:
Igår kväll sprang vi Kalmarmilen. Det är tredje året loppet arrangeras och i år var över 1000 löpare anmälda. För mig var det andra gången gillt eftersom jag sprang premiären men för Per var det debut.
Vi inledde dagen med en morgonjogg. På hemvägen började det regna men lagom till starten (som numera är synkad med SJ's tågtider...) blev det uppehåll och solen tittade fram.
Banan är väldigt flack men inte helt lättsprungen då vissa sträckor går på kullersten modell medeltid, såpahal träspång och knixiga 90-gradersvinklar. Det gäller alltså att ha koll på var man sätter fötterna och sakta in i gathörnen. Loppet har ingen seedning utan man får själv välja startgrupp och det funkade faktiskt riktigt bra. Per valde 35-39 min medan jag ställde mig mittemellan 40-44 och 45-49 min grupperna.
Högtalarna fungerade inte så bra i startområdet men startskottet smällde desto högre. Kilometrarna rullade på och klockan visade stadigt mellan 4:25 och 4:30. Efter 6 km tog jag rygg på en annan löpare som fick bli min "running partner" resten av loppet. Tack vare honom orkade jag springa om andra löpare istället för att som i vanliga fall gå upp bakom om ligga kvar och fega eftersom jag inte tror att jag ska orkar hålla tempot. Och på upploppsträckan fick jag till och med extra energi och kunde lägga in en spurt och springa in på 44:52 och en 27:e plats av totalt 309 i damklassen. Precis före mig i mål på 44:43 och en 26:e plats kom löparkompis Stina - kul!! Men lite märkligt att vi båda mådde illa precis efter målgång - var det nervositeten över att tävla på hemmaplan som släppte för oss....? ;)
Helena i full kreta på upploppet!
Per:
Jag åkte på ryggskott på torsdagen veckan innan, men tack vare lite knäckning av ryggen på måndagen av duktiga Stockholm Rehab så var jag fit for fight lagom till starten på onsdag kväll. I och med jag hade tvingats vila några dagar så hoppades jag på lätta ben och bestämde mig för att göra ett seriöst PB försök, dvs under 36:09. Första halvan av loppet kändes väldigt bra och det kändes som 36 minuter fanns inom räckhåll, men efter 6-7 km började det gå rejält tungt samtidgt som vi fick lite motvind. Jag sprang helt ensam och km tiderna började krypa upp mot 3:40-45 så jag förstod att det var kört. Men jag slet på och kom i mål på 36:34, vilket är min näst snabbaste miltid någonsin så jag är rätt nöjd men samtidigt lite frustrerad. Hur svårt ska det vara att springa under 36 minuter? Jag tror det här var femte eller sjätte gången mellan 36 och 37 minuter. Nej, nu fårjag får träna hårdare helt enkelt!
Sluta stå och flina, börja träna istället...
Helena:
Redan efter Kalmarmilen i somras har både Per och jag velat försöka oss på att sätta nytt PB på milen, känns som den distansen fått stå tillbaka efter allt fokus på marathonlopp – både inställda och genomförda sådana. Och då låg ju Hä...
Helena:
Med fyra veckor kvar till NYCM är det dags att klämma in längsta långpasset innan nedtrappningen börjar. Minst 30 km måste det bli för både fysik och psyke. Men ingen draghjälp får jag den här gången heller eftersom Per är på väg hem från B...
Helena:
Igår supporter på Lidingöloppet, idag "on my own" på långpasset. Var inte alls taggad för att ge mig ut (det har ju blivit så jädrans kallt!) så jag drog verkligen på det in i det längsta. Ett tag kunde jag skylla på att jag ville se nytt v...
Per:
I går sprang jag Lidingöloppet och det var sjätte gången i ordning. Den första gången var 1989 och det var ju ett tag sedan. Min bästa tid var från förra året då jag sprang på 2:07:58 och då var jag 10-15 sekunder sämre än Matte sprang året in...
Helena:
Ena dagen sol och sommarvärme, andra regn och höstrusk. I lördags ställde jag mig med kusin Jerker och hans Henrietta på startlinjen till Stockholm Halvmarathon. Det var trångt i startområdet så det blev inte särskilt mycket till uppvärmnin...