Per:
Jag tillbringade helgen i Vassemåla i Småland och fick in några löppass också. Stack ut fredag eftermiddag på en lugn 12 km runda. Skön lugn avslappnad löpning bland röda stugor och tjurar i hagar. Apropå tjurar i hagar så hände det en grej när jag sprang. Det var en flock tjurar i en hage brevid vägen där jag kom. De var inte så nära mig, kanske 50-70 meter och oftast blir de nyfikna och springer med en bit men idag så blev en tjur rädd för mig och började galoppera inåt hagen. Det dröjde inte förrän alla galopperade bort från mig. Nu var hagen konstruerad så att mitt i hagen var det en ståltråd som delade hagen i två och för att komma från ena delen till den andra så var tjurarna tvugna att passera en öppning i mitten. Och det gjorde alla tjurar utom en, nämligen han som drog igång det hela och han var den vassaste kniven i lådan. Han kommer kanske fem meter från öppningen men där tog tålamodet slut. -Jag hoppar, tänker han och plötsligt ser jag hur 500 kg tjur försöker hoppa över stängslet och ni kan tänke er hur det ser ut. Han var inte riktigt lika smäcker som Blanka Vlasic kan jag säga. Snarare tvärtom. Och mycket riktigt, han kom inte över. Han river och fastnar i ståltråden så stolparna far och han knäar över på andra sidan. Plötsligt ser det ut som tjuren praktiserar yoga, typ hunden eller vad nu övningarna heter. Han står på armbågarna och blir stående ett kort tag innan han lyckas resa sig och jogga bort till de andra. Det hela såg väldigt komiskt ut och han verkade ha klarat sig bra. Resten av passet flyter på utan incidenter för mig eller något annat djur (förutom att jag såg en makulerad huggorm vid vägkanten).

På lördag em har Mattias, Anna, Mats och jag bestämmt att vi ska springa intervaller tillsammans. Vi kommer överrens om att vi ska köra åtta treminutersintervaller med en minuts joggvila emellan. På så vis kan vi hålla ihop truppen trots att vi springar olika fort. Efter 3 km uppvärming bär det av. Matte i täten och jag tätt efter. Första går i 3:34 fart trots en del kupering på sträckan. Matte kommer ca 20 meter längre än mig innan vi saktar av och samlar ihop oss. Så där fortsätter det. Hur mycket jag än tar i kommer Matte hela tiden 20-30 meter längre än mig. Efter den sista intervallen är jag helt slut och har benen fulla av syra. Snittet landar på 3:32 fart för min del. Matte har blivit ruskigt snabb och det ska bli kul att se vad han kan göra på Lidingö i höst.

 
Anna och Matte på LSD

Med lite nedjogg landar vi på 14 km och veckan summerar jag till drygt 10 mil, med två intervallpass och två vilodagar. Det är jag helt nöjd med och ska inte springa hårdare än så. Måste ju vila också så man inte skadar sig.

Per:
Återigen dags för en tävling tillsammans med våra löpande vänner från Östergötland, Jerker och Henrietta. Denna gång på Muskö, av alla ställen. Frågan var om Helena kunde slå Henrietta idag, det var ju så nära sist. Med tanke på Helenas stigande form så var det kanske dags idag...

Jag hade hört talas om loppet via en arbetskamrat och på hemsidan såg det litet och trevligt ut. Loppet gick två varv på en ~5 km bana (lite kort) och min jobbarkompis hade varnat för att det skulle vara kuperat och eftersom det var riktigt varmt så bestämde jag mig för att öppna lite försiktigt. En gäng vassa löpare sticker iväg direkt, själv slår jag följe med två Linnealöpare som håller min fart. Efter någon km blir vår trio omsprungna av en Huddingetjej och jag överväger om jag ska hänga på men ligger kvar. Vi springer om någon och en av Linnealöparna släpper, det är väl ungefär vad som händer första varvet. Banan är riktigt jobbig, rejält kuperad på sina ställen och det tillsammans med värmen gör att man får slita hårt.

Efter första varvet sjunker farten något och jag går upp och drar och försöker få med mig Linnealöparen i jakten på Huddingetjejen, men han släpper nästan direkt så jag tar upp jakten själv. Jag tar in lite grann, men hon har fortfarande 50-70 meters försprång när vi kommer in i skogen för sista gången. Där är det kuperat och lite terräng och min fart sjunker känner jag. Jag är väldigt trött och tappar fokus lite gann. När det är någon km kvar så hör jag plötsligt hur någon närmar sig bakifrån och då får jag upp farten igen. Sista km ger jag allt (den går på 3:22) och kommer nästan ifatt Huddinge. Hon slår mig med någon sekund (precis omvänt från Hässelbyloppet i höstas lustigt nog) men jag lyckas hålla Linneakillen bakom mig med ungefär lika stor marginal. Jag blir sjua i herrklassen på 37:20 och är nog rätt nöjd med det.

Helena:
Värmen tog direkt, det kändes som att antingen lägger jag kraft på uppvärmningen eller loppet. Det fick bli loppet, men jädrans vad tungt det var. Henrietta stack som vanligt iväg medan Jerka och jag låg ungefär jämsides fram till första vätskekontrollen då han passade på att dra ifrån mig när jag stannade till för att dricka. Fick slita för att åtminstone inte tappa alltför mycket avstånd till dem.

En bit in på andra varvet gick han sedan upp och drog och jag la mig bakom Henrietta. Resten av loppet höll vi mer eller mindre ihop och det var också i den ordningen vi kom i mål - Jerker på 45:18, Henrietta på 45:42 och jag på 45:44 och en 8:e plats. Av den tänkta revanschen blev det inget. Denna gång alltså.

    
Resultatlistan är uppe, men prispallen långt borta....

Efter prisutdelningen hade vi picknick och analys av loppet på bryggan.

  
Depåerna fylls på!

  
Fotografen - så ser han ut!

Helena:

Ett annat intresse som man som löpare kan ägna sig åt utan större hämningar är MAT. Och godare blir det när man lagar och äter med likasinnade.

Lördagens förrätt var en annorlunda variant på min absoluta favorit - ostron!

   
Råvaran redo för tillagning på grillen          Voilà!

Och med två hängivna fotografer i sällskapet måste läckerheten naturligtvis förevigas!

Helena:

I lördags var det dags för en av våra favoriter: mindre lopp arrangerade av lokala förmågor någonstans i vårt avlånga land. Denna gång Grevskapsloppet på Visingsö. En ny geografisk bekantskap för både Per och mig medan Jerker & Henrietta besökt denna trakt på otaliga klassresor.

Off we go!           Äntligen ombord på färjan

Färjebiljett ingick i startavgiften men vi tänkte ta med bilen för att passa på att se oss omkring på ön efter loppet. Sagt och gjort, bilen ställdes i kön för obokade bilar och en snabb koll med färjepersonalen hur många bilar som fick plats på färjan gav oss den sista platsen. Om det inte varit för att PRO med just denna tur valt att göra en utflykt till Visingsö och därmed tog "vår" plats ombord med sina cyklar! Så ett par minuter innan avgång fick vi snabbt köra bort bilen till parkeringen, försöka lösa P-biljett med ogiltigt bensinkort (en följetong...) och i all hast tömma bilen på väskor och sedan rusa bort till färjan och som sista passagerare hoppa ombord innan landgången drogs in. Vi som var på hamnplanen i så god tid före avgång höll alltså på att missa överfarten...

Alla fyra var anmälda till tävlingsklassen 10 km och min stora utmaning var att hålla någorlunda jämna steg med Henrietta, inte helt lätt med tanke på att hon är snabb som en vessla. Men vid vätskekontrollen efter 2,5 km hann jag ifatt och sedan låg jag som en skugga i döda vinkeln bakom henne. Bättre draghjälp har jag aldrig haft! Sista stöten kom efter 9 km då hon lade in en högre växel och eftersom jag redan låg på max hade jag inte en chans att hänga på. Henrietta sprang i mål som segrare i damklassen och jag ett par sekunder efter på 43:14. Jag knep i alla fall silvret!

Henrietta kämpar för segern

Men vad som sedan hände med resultatlistorna har vi ingen aning om, vid prisutdelningen hette det nämligen att Henrietta sprungit på 41 någonting och jag på 42 någonting. Inför noll publik fick vi ändå ta emot våra priser och medaljer!

   
Prisutdelning

Per:
Alltid kul med en ny tävling, denna gång på Visingsö tillsammans med våra snabba och löpglada kompisar Jerker och Henrietta. Jag hade sprungit rätt mycket i veckan, bl a ett varmt 27 km pass och det tillsammans med att det var uppförsbacke första 500 metrarna gjorde att jag gick ut ganska försiktigt denna gång. Jag har annars en förmåga att öppna lite för hårt men nu lyckades jag öppna lugnt och placerade mig kanske sjua-åtta. Det var en liten kille, kanske 11-12 år som drog iväg som en avlöning efter start men han blir snart trött, tänkte jag och körde på i mitt tempo. Plockade en del placeringar första 1-2 kilometrarna och nu var vi en klunga på fyra man som jagade en tätduo, som bestod av lillkillen plus en man till. Det var rätt blåsigt och jag drog vår kvartett mest hela tiden trots att jag försökte sakta in och få fram någon annan men ingen ville gå upp och dra. Det här gjorde att tempot sjönk något och vi tappade nog lite på tätduon. Så vid drygt halva loppet fick vi plötsligt medvind och då drog jag upp tempot och började jaga tätduon. De tre andra släppte direkt så nu var jag ensam på vägen och hade kanske 100 meter fram till tvåan och ytterligare 50 meter till ettan, som fortfarande var lillkillen. Liten och Snabb såg inte alls ut att tröttna, snarare tvärtom så ökade han sitt försprång trots att jag gav allt.

Jerker ger järnet på upploppet

Jakten forsatte ändå in i mål och jag lyckades ta in lite på tvåan men kom aldrig riktigt nära. Jag hade nog 40-50 meter fram till tvåan och hur långt Liten och Snabb var före mig vet jag inte men han gav sin segerintervju när jag gick i mål. Helt otroligt imponerande, han var elva år (skulle snart fylla 12) och vann herrklassen i ganska överlägsen stil. Jag landade på 36:45 (på den något korta milen) och jag gissar att Liten och Snabb kom in på lite drygt 36 eller något liknande. Det var en uppvisning som hette duga må jag säga! En blivande OS medaljör?

    
Prisutdelning                    Jag och segraren, 33 år och 40 sek skillnad

    
Om du visar din så visar jag min!

   
Alla tre valörer

Helena:

I år skulle vi minsann skrälla till med en topp 10 placering (minst...)! Erfarenheten från förra årets miss var att för min del INTE värma upp ända in på starten och INTE ställa mig i första led och nära nog bli omkullsprungen så fort startskottet smällt av. Så vad gör vi istället? Jo, åker hemifrån i god tid bara för att fastna i trafiken på E4:an. Per sitter i telefonmöte som drar ut på tiden medan jag, som kör, stressar upp mig för att vi inte kommer någon vart. Ingen bra uppladdning inför ett avgörande lopp.

Tio minuter innan start svänger vi in på parkeringen, gör en fuling men betalar P-biljett och sedan måste vi SPRINGA mot starten ca 1,5 km bort för att överhuvudtaget hinna. Stressen bakom ratten har satt fart på systemet så ett inhopp på Holken är ett måste när det är en och en halv minut kvar till start. Ut och iväg mot starten med munnen full av säkerhetsnålar medan jag försöker sätta nummerlappen på plats. Glider in i de bakre leden lagom när startskotten går. Bara att springa alltså. Eller springa och springa, det är trångt så första kilometern tar onödigt lång tid. Möter Per redan strax för 2 km och inser då hur söligt jag springer. Lägger in en högre växel i nerförsbacken efter vätskekontrollen men den steniga sträckan efter 3 km får mig bokstavligen nära nog på fall. Snubblar på en sten och far in i löparen framför mig men vi håller oss på benen båda två (ber än en gång om ursäkt för min klumpighet!). Resten av loppet går tungt och när jag äntligen, äntligen är i mål är det bara för att konstatera att ett års träning (med framgångar på längre distanser) inte gjort ett dugg för årets mest prestigefulla tävling... Frustrerande!! Hur svårt ska det vara??

Per:
Vi fixade inte topp10 i år heller. Vi kom på 20:e plats (av 517), vilket inte är helt värdelöst men hela 2 minuter från plats 10. Lite för mycket för att det ska vara godkänt. Det här var tredje gången vi sprang och det är lite svårt att jämföra tiderna eftersom det har varit ny bana varje gång men km-tiderna för mig ligger ganska konstant de här tre loppen och det förvånar mig lite. Jag har förbättrat mig på milen, halvmaran och maran men inte på 5 km! Hmm, kanske måste träna lite kort och snabbt för att det ska hända något där. Så det är bara att bita ihop och träna på ett år till!

Per:
Jag klagade lite häromdagen att jag tränade för mesigt men nu har jag skärpt mig lite. Efter Göteborg har jag lyckats klämma in två intervallpass (10X400), ett par dagar med dubbla pass och som grädde på moset körde jag ett lite längre pass igår, ja man skulle med bara en liten överdrift kunna kalla det för långpassens El Clásico, nämligen Kista - Backebo 26:an. Den är riktigt fin och lite kuperad på sina ställen. Jag ska försöka beskriva sträckan lite närmare - en annan gång. I vilket fall så har det blivit 98 km de senaste sex dagarna vilket är med mina mått godkänt. Nu blir det vila i morgon.

Per:
För en vecka sedan sprang vi GöteborgsVarvet och det var som vanligt riktigt trevligt!

På rekogniseringsrunda kvällen innan...

Jag hade som mål att springa under 1:22 (sprang på 1:23:37 förra året), men var lite osäker om det skulle gå. Jag har slarvat lite med träningen på sistone och det är ju inte bra alls. Har haft tokmycket på jobbet och tyvärr påverkar det träningen. Men till Göteborg kom vi och på lördag försökte jag sova ikapp veckans missade sömn så jag tror vi vaknade vid 10 på förmiddagen. Efter en rejäl frukost stack vi iväg till starten och blandade oss med alla andra löpare.

Jag startade i 1a så det var inte speciellt trångt, bara första kilometern. Loppet flöt på rätt bra men fick slita hela tiden. Efter en dryg mil, borta på Hisingen hände det en lustig grej. Jag har kommit ikapp en klunga och jag ligger bakom i suget när plötsligt Musse kommer upp brevid och börjar plåta killen framför mig. 
- Tjenare Musse, skriker jag. -Öhh, ja hej svarar han lite förvånat. Det visar sig att det är Tregaro jag har framför mig och det var honom Musse plåtade. Till saken hör att jag pratade med Musse på mässan dagen innan så jag tänkte att han kanske skulle känna igen mig, men tror inte han gjorde det. Såg nog för trött ut (men Tregaro lämnade jag snart bakom mig).

Det var tungt på slutet, jag försöker öka efter Götaälvsbron men har ingen riktigt kraft kvar. Lyckas komma in på 1:21:47 så jag når mitt mål med 13 sekunder tillgodo. Kom på plats 223 (7:a i H45) och det var lite sämre än förra året trots bättre tid.

   
Jag ger Musse lite löpartips...

Tiden är väl rätt ok, men jag springer på gammal träning nu. Har haft fyra veckor över 60 km i år och ingen över 70 km. Bara ett fåtal kvalitetspass har det blivit varav de flesta i januari inomhus. Så här kan det inte fortsätta, måste ta mig i kragen...

Helena:

Nojjig som jag är inför tävling tyckte jag att en förkylning var på väg veckan innan GV. Vågade inte säga något till Per för då hade han blivit hyperstressad så det var bara att i smyg pre-medicinera med diverse huskurer. Vaknade på lördagen med huvudvärk och en helt försvunnen aptit. Fick tvinga i mig frukost men tröstade mig med att läsa i GöteborgsPosten att man inte skulle äta något tre timmar innan start. Alltså behövde jag inte försöka äta mer!

Väl på plats vid tältet på startområdet var det genast dags att uppsöka toa för det psykologiska besöket. Världen är bra liten för framför mig i kön stod Therese, en fd kollega som jag inte träffat på sisådär 20 år! Vi hann uppdatera varandra och önska lycka till innan det var vår tur till Holken.

Sprang ett par varv på grusplanen och stretchade lite som uppvärmning innan jag letade upp min startfålla. I år hade jag kvalificerat mig till startgrupp 4 så jag trodde det skulle vara lättare att ta sig fram, men undrar om de inte knökat in fler startande än förra året för det var trångt precis hela vägen in i mål. Ett evigt zick zackande för att inte trampa på någons hälsena.

Min måltid var 1:42 men de första 5 km gick på 25 min och milen på 50 min så planen var alltså på god väg att spricka redan där. Jaha, så mycket hjälp med kilometertidsarmandet! Efter checken vid 10 km brydde jag mig inte om att titta något mer på klockan utan sprang på så gott jag kunde. Vid 18 km ungefär började vaderna att krampa så jag kunde inte "rulla" i nerförslöpen utan fick springa på framfoten även där. Fick lite extra energi när det var ett par hundra meter kvar, spurtade och kom i mål på 1:41:59! Exakt samma tid som på armbandet - gör om det den som kan!

Vägen är inget, målet är allt...

       
Hur svårt kan det va?

Efter loppet fick mina vader välbehövlig massage så någon träningsvärk kände jag aldrig av. Däremot bröt förkylningen ut på måndagskvällen...

Lycklig, lycklig!

Torken för löpare.

Per:
Idag körde vi Kungsholmen Runt, 10 km. Gick bra för oss alla och vädret var perfekt. En bra start på sommarsäsongen och ett trevligt arrangemang som vi gärna återkommer till.

Vårt resultat:

  

Det här kan bli kul! Henrietta, Jerker och Helena innan start.

Mitt nummer! Helena och Henrietta.

Helena på upploppet
     
I mål. Helena, Henrietta och Jerker.
 
I mål. Jerker, Per och Henrietta.

Nu gäller det att ha fokus!  
(Notera visdomsorden på den gröna reklamen bakom Jerker)

  
Slutet gott, allting gott!