En topp10 placering krävde tiden 40:17 - så nära, så nära...

Förra året kom vi på plats 22 och var 2:16 ifrån en topp10 placering så vi har i alla fall förbättrat oss avsevärt även om det inte räckte ända fram. Den här gången. Vi kommer tillbaka nästa år!

Helena:

Det närmar sig... Målet vi tränat för i ett års tid. Det är inte utan att man börjar bli lite nervös. Fler än 600 par har anmält sig till mixklassen så det är en ganska kaxig målsättning vi har gått ut med... Det blir tufft att komma topp 10 men vi har laddat för det här och kommer att springa allt vad vi orkar!

Fast så kändes det inte igår kväll när jag gav mig ut på en sen sista runda innan Parloppet. Regnet hade tilltagit och benen kändes något stela efter tre timmars bilåkning under dagen. Men efter ett par kilometer lossnade det och jag kunde lägga in några fartökningar. Sparade mig i de värsta uppförsbackarna för att inte dra på mig syra så snittfarten blev högre än vad den brukar hamna på, men i morgon kväll ger jag järnet!

Per:

Jag tog två vilodagar efter maran sen körde jag igång lite försiktigt med en 14 km runda i tisdags. Lite stelt i benen förstås, men inte så farligt. Är nog mindre påverkad än förra året. Tror jag.

Efter tisdagens pass blev jag lite snorig och fick vila två dagar igen men i fredags var det dags för teamträning med Backebo Runners igen. Jag och Helena sprang 10 km längs Mälaren och det gick väldigt bra. Passet kändes snabbt och lätt. Vi lade in fem fartökningar och fort gick det. Bådar gott!

Idag blev det ca 14 km västerut längs Mälaren. Det är lite mera kuperat åt det hållet och ungefär där jag svänger tillbaka är det en riktigt brant backe som man i princip måste gå nedför. Tog det ganska lugnt, landade på 4:48 i snitt.

Passen har gått bra och vi ser med tillförsikt fram emot tisdag, då parloppet går av stapeln!

Helena:

Är helt matt efter gårdagens mara. Med Pers kilometertider gäller det att ligga på för att inte missa honom vid någon av de överenskomna "träffpunkterna" längs med banan.

Första stoppet var bestämd till Gamla Stan efter 5 km. Kom i god tid så jag hann se tätklungan (och yes, jag syns i en kort sekvens på TV...) innan Per passerade.

Snart sveper TV-kameran förbi

Raska steg mot T-banan och tåget mot Odenplan. Precis när jag kom upp från underjorden hörde jag publiken applådera vilt när de första löparna kommer längs med Odengatan. Jag gick ner mot 15 km markeringen och hann se och heja på de bästa tjejerna innan min egentliga anledning till supportering kommer kutande.

Första varvet på Odengatan

Nu har jag lite tid på mig innan tredje stoppet vid Strandvägen så jag hinner köpa en fika vid Östermalmstorg. Missar herrarna men hinner se Isabella, Gabriella och Therese innan Per kommer och norpar gelen jag håller fram.

Hovmästar'n får jag beställa?

Tillbaka till Östermalmstorg för vidare transport till T-Centralen. På Vasagata får jag vänta en stund (och hinner få onda aningar...) innan långdistanslöparen med den krånglande magen kommer i något lugnare tempo än beräknat. Den här gången bara skakar han på huvudet åt den framsträckta gelen.

Andra varvet på Vasagatan

Nu gäller det att ligga på för att hinna med det femte och sista stoppet innan målgång. Har SL (eller är det turen?) på min sida för tåget till Tekniska Högskolan kommer inom någon minut så jag hinner lugnt ner till Karlavägen innan en ganska trött Per passerar. Går sedan upp till Stadion och möter upp vid fållan mot Östermalms IP. Får äran att ta hand om medaljen medan Per slussas vidare för att avprogrammeras och hämta tröjan. Bra jobbat PJ!

På väg mot klipp av chip

Per:
Då var det dags för Stockholm Marathon 2010, en av årets löparhöjdpunkter. Vädret visar sig från sin allra bästa sida, 20-22 grader och en behaglig bris. Perfekt löparväder med andra ord.

Jag brukar vara väldigt laddad inför större lopp som detta, men inte riktigt i år. Har haft lite svårt att fokusera om efter Göteborg och detta i kombination med lite för stressigt på jobbet och värk i övre delen av ryggen som har stört nattsömnen har gjort att jag sänkt förväntningarna något. Men, när man står på startlinjen så är det race som gäller!

Min grova plan är att öppna i 4:25 fart och sedan får kroppen bestämma farten. Första 5 går i 4:23 och det känns lätt och bra. Efter drygt 5 km står Helena och hejar på mig, trevligt.

  
Vid ~5 km

Sedan rullar det på rätt bra, kroppen känns pigg. Jag försöker hålla jämn fart och hittar en del ryggar att följa och farten ligger runt 4:30, vilket jag bedömmer som lagom. Efter ungefär halva loppet, ute på Gärdet börjar det gå lite tyngre och farten sjunker något. Jag trycker i mig en gel och detta i kombination med att jag plötsligt kommer på hur jag ska tackla ett jobbproblem som jag dras med ger mig nya krafter och plötsligt går det väldigt lätt. Ungefär vid Manilla är jag nere på 4:10 fart och jag plockar löpare hela tiden, härlig känsla. Helena står på Strandvägen och langar en gel som åker ned i bakfickan. När jag kommer in till stan igen så testar jag att hetsa publiken lite genom handklappningar och gester och det är en otrolig känsla att få det gensvar som kommer. Jag kan nästan förstå hur det är att ha lead singer disease (men bara nästan). Farten är fortsatt hög och steget lätt till mitten på Södermälarstrand, då magen säger ifrån, den kniper och är inte alls glad och jag tvingas sänka farten då och då.

Sen kommer Västerbron och då blir det tungt. Kanske går jag på lite för hårt uppför, för efter bron tar benen slut och farten hamnar straxt under 5 och vid Odenplan blir magknipet akut så jag måste uppsöka en sanitetsinrättning modell enklare.

  
Om ni undrar var bajamajjorna står vid Odenplan så behöver ni inte undra längre

Tappar nog två drygt minuter där men måste man så måste man. Efter det lyckas jag höja farten något och springer i mål på 3:12:53 och en 664:e placering.

    
Alla får medalj och tröja

Det är ett pers men jag är inte nöjd med tiden. Det kanske låter grinigt, men jag hade hoppats på bättre. För två veckor sedan kommer jag på plats 184 i Göteborg och nu plats 664, det är någonting som inte stämmer. Jag är mycket snabbare på distanser upp till halvmaran, ändå tränar jag väldigt lite fart. Mycket märkligt och mycket irriterande. Vad gör jag för fel?

Kuriosa 1.

För mindre än ett år sedan slår jag Gabriella Samuelsson (med knapp marginal) på hennes hemmaplan, Jungfruloppet på Gotland. Nu tar hon SM silver på 2:46. Mycket imponerande, jag tror hon har en något brantare utvecklingskurva än vad jag har :-)

  
Gabriella vid ~15 km

Kuriosa 2.

Therese Nordström springer in som tredje bästa svenska, men får inte SM brons pga att hon är klubblös. Riktigt coolt gjort, hon har min fulla respekt!

  
Therese vid ~29 km

Helena:

Ooops, I did it again! Satte nytt pers alltså.    VårRusets 5 km klarades av på 21:53, en förbättring med 1:15 från förra årets upplaga. Det här inofficiella loppet var också min avstämning inför Parloppet om exakt 2 veckor. Nu vet jag vilket tempo jag minst måste hålla för att jag ska klarar min "deal" (se allra första inlägget). Och rent mentalt har jag fått kvitto på att jag faktiskt fixar att hålla tävlingsfart ända in i mål!

Snart ska det visa sig att färgvalet på toppen var helt rätt...

Medalj igen!

Per:
Åkte på någon form av inflammation i någon muskel/sena/annat jox runt skulderbladen så jag har tvingats vila fredag, lördag och söndag. Efter ha ätit Voltaren några dagar tror jag det är på väg att släppa så idag jag vågade mig ut på en 11 km kvällsjogg och det kändes bra runt skulderbladen men löpningen var stel, kantig och ganska...tja oinspirerad. Det kan bli så när jag vilar för länge i kombination med tokstressat på jobbet vet jag så nu gäller det att komma igång igen och det illa kvickt. Jag hoppas få lite inspiration i morgon när jag hejar på Helena på Vårruset och om inte 16 000 tjejer kan ge mig inspiration så ligger jag pyrt till inför lördag!  

Per:
Planen nu är att återhämta mig snabbt så jag kan börja ladda inför maran slutet på nästa vecka. Den här veckan ska jag bara komma igång med några lätta pass och eventuellt något hårdare framåt slutet på veckan och nästa vecka blir ju väldigt lugn och fin inför lördagen.

Så efter Göteborg tog jag två hela vilodagar för att återhämta min lekamen ordentligt och på tisdag lunch körde jag igång med ett försiktigt lunchpass. Det hela började bra och det var verkligen vår/försommar ute. Alla dofter var så starka så jag trodde jag var någon annanstans än Järvafältet men efter ett par km började det spöregna och då vaknade jag upp till verkligheten igen. Fick höja tempot något för att inte bli kall. Men benen kändes ok, visst var det stelt men inte överdrivet. Det blev 11 km i 5 fart.

Idag sprang jag och Helena ett skönt pass längs Mälaren. Det var lugn fart uppblandat med några fartökningar. Jag tror Göteborg gav en boosteffekt på Helenas löpning för hon sprang väldigt lätt. Det blev ca 7 km i drygt 5 fart.