Senaste inläggen

Av Backebo Runners - 25 augusti 2012 16:50

Helena:

Efter Jubileumsmaran hade jag två veckor med total vila innan jag gav mig på det här med löpning igen. Började lugnt med att jogga 2x1 km och fortsatte sedan att öka på mängden. Ibland kändes ingenting efteråt medan det andra gånger kunde vara bra stelt i hälen morgonen efter. Men på det stora hela kändes det bra. Då gör jag tabben att träna på lite, lite för hårt med följden att det gör rejält ont efteråt. Tillbaka på ruta ett. Men två veckors alternativ träning på spinningcykel och justering hos kiropraktorn verkar ha gjort susen. Och så ska jag i fortsättningen inte heller vara så flitig med rehabövningarna...  :)  Måttfullhet är med andra ord mitt nya mantra.


Igår stack jag ut mitt på dagen i det underbara sensommarvädret och körde 1 min jogg varvat med 1 min gång i 6 set, rena intervallträningen alltså... Det svåra var att bryta och inte fortsätta för det kändes otroligt bra. Och i morse kändes ingenting när jag satte ner fötterna på golvet! Men eftersom det är varannan dag löpning som gäller nu cyklade jag istället med Per på hans långpass idag. 30 km på min gamla Monark genom det småländska landskapet, där asfalt varvades med grusväg och stigar. Skön kontrast till stressen i Stockholm!


                   

ANNONS
Av Backebo Runners - 19 augusti 2012 20:48

Per:
På lördag em var Helena och jag var bjudna på bröllop i Sturefors, som ligger straxt söder om Linköping. Vi startade i god tid men efter att ha kört fel, hamnat bland vägbyggen, missat avfarten mot kyrkan samt hamnat bakom traktor med en massa höbalar på smal slingrig väg blev det lite stressigt på slutet. Om ni tänker er Hugh Grant i fyra bröllop och en begravning så har ni känslan. Men vi hann (nästan). Det var vår gode vän Leif som gifte sig med sin amerikanska flickvän Michele. De var redan gifta i USA, men gjorde det en gång till för säkerhets skull. Efteråt bjöd Leif och Michele på smörgåstårta och en kyld Prosecco men eftersom jag körde så fick Helena stå för vindrickandet denna gång. Lagom till kaffet var vi tvugna att bege oss hemåt för att sadla om till nästa lopp, Midnattsloppet.


När vi kom hem var det bara att byta om och så stack jag, Martin och Matte in till Söder. Det var otroligt trångt överallt och Hammarby tyckte det var en bra idé att ha en öppning som var ca 4 meter bred in till innerplan på Zinken. Allt för att man ska fastna och komma så nära till deras sponsorer som möjligt. Det är sällan man stöter på ett lopp som är så totat inriktat på att klämma in så många löpare och sponsorer som möjligt istället för att satsa på kunderna (dvs löparna). De får rycka upp sig om jag ska fortsätta springa det här loppet. Det är ett kul lopp men jag börjar ledsna på deras amatörmässiga organisation och att de sätter löparna i andra rummet.


Matte skulle inte springa, men eftersom han är kenyan måste han hämta ut sin tröja mm på Zinken. Jag och Martin slängde in kläderna i /// tältet och stack och värmde upp lite lagom för att sedan sälla oss till löparna i 1b. Starten var som vanligt försenad, i år dock bara drygt fem minuter.


Starten gick och vi drog iväg. Trångt, trots att vi stod långt fram, men efter 2-3 kilometer lättar det. Jag tyckte det kändes bra så jag öppnade ganska hårt på 3:29, 3:35 och 3:27. Jag såg inte till Martin, men han låg i mina hasor men släppte efter ca 3 km. När vi närmar oss Sofia tar jag det lite lugnare för att ha lite extra krafter till backen och även den flyter på helt ok. Jag blir nog omsprungen av några men plockar snart in dem på utförslöpan efteråt. På Renstiernas gata är det lite motvind men jag glider in bakom en lång kille och försöker vila lite. Ligger kvar en bit när vi svänger norrut igen och märker inte direkt att farten sjunker. När vi närmar oss Folkungagatan inser jag att det går för långsamt och går om och höjer farten. Upp till Mosebacke är det förstås tungt men känns helt ok ändå. Man vet att nu är det i princip bara nedför hem. Vid Rival står Helena, Annika och Matte och jag hinner se dem innan jag försöker dra upp en spurt på Hornsgatan.


  
Skriet utanför Rival


Väl i mål är jag säker på att ha slagit förra årets tid på 37:01, men till min förvåning stannar klockan på 37:16. Fattar inte riktigt varför det gick långsammare i år trots bättre känsla. Kanske att jag låg kvar lite för länge på en ryggen innan jag gick om. Den kilometern gick på 3:54 och där är inga backar, men några tvära böjar. Placeringen blev dock något bättre än förra året, plats 85 (av 13 868) och 4:a i min åldersgrupp. Trots en någon sämre tid är jag nöjd ändå. Martin gör ett bra lopp och går in straxt bakom på 38:21 och plats 130.


ANNONS
Av Backebo Runners - 16 juli 2012 22:02

Per:
Dagen efter jubileumsmaran var det efterfest på stadion och här kommer lite mingelbilder därifrån.


 
Valhallavägen eller Abbey Road - skillnaden är hårfin

   
Lite mat, lite dans men förvånansvärt lite naket


  
Kennedy Kane McArthur (utklädd som Anders Szalkai) och Helena ler ikapp


Av Backebo Runners - 16 juli 2012 19:44

Per:
I lördags sprang Backebo Runners Jubileumsmarathon 1912-2012 vilket var väldigt kul! Jag startade i första grupp och de började gå väldigt tidigt till stadion från Östermalms IP för start så det blev lite stressigt att lämna in värdesaker och kläder, men jag lyckades jogga om den stora massan på väg till start så jag stod strategiskt ca 5-7 meter från starten. Väl där träffade jag en kollega som är ruskigt snabb, han siktade på 3:45 så han skulle man inte hänga på. Min plan för dagen var att gå ut i ca 4:10 fart och se lite hur det kändes allt eftersom och när väl muskötskotten ljöd så gick det nog lite fort. Min första fem gick på straxt under 4 min/km (sprang utan GPS) men det var så härlig känsla att springa i princip helt ensam och jag var tror jag var en av de första (förutom Claesson och Szalkai) som var 1912-utklädd så jublet var öronbedövande på sina ställen! Härligt publiktryck helt enkelt!


 
Mina kalsonger från H&M gör sitt jobb!

Efter 10-12 km börjar kortbyxorna (som jag inte provat att löpa i), som egentligen är kalsonger från H&M, att skava något överjävligt. Men efter lite dragandes i dem så blir det bättre och efter 15 km tänker jag inte på dem längre. Och att tröjan var i bomull var ju bara skönt i värmen!

Hela vägen ut till Sollentuna rullar det på bra, jag ligger på drygt 4 tempo och på rakan innan vändpunkten möter jag Szalkai och ett gäng som springer med honom, bl a min kollega Johan. Szalkai springer utklädd till Kennedy Kane McArthur från Sydafrika som vann 1912. Ser riktigt kul ut att möta det här gänget och publiktrycket vid vändpunkten är suveränt, många löpare är utklädda och spexar och skojar med publiken!

Tillbaka mot stan går det skapligt tills 25 km, där börjar det går lite tyngre. Den tunga banan, motvinden och min lite för optimistiska öppning tar ut sin rätt och farten sjunker lite. Men jag försöker njuta av loppet och den härliga stämmningen ger energi. Jag möter först Henrietta, sedan Jerker och i Sollentuna möter jag Helena som ser väldigt fräsch ut och det gör mig glad! Jag får många hejarop av de löpare jag möter på väg tillbaka också, det har jag inte vart med om förrut. Några kollegor hejar längs vägen också och vid 14 km kvar står Helenas föräldrar och langar en gel, perfekt!

Efter backen vid Ulriksdal står Micke W och springer med mig ett par hundra meter, vilket ger mig energi en bit till.

 

De sista 3-4 km går lusigt långsamt och när jag svänger in på stadion är det en viljeansträngning värdig en Jedi riddare att svänga vänster och springa ut från stadion igen för att få ihop hela mara distansen. Men det går också och väl i mål stannar klockan på 3:00:38 och plats 34 bland dem som sprang hela distansen. Ett väldigt kul lopp som jag kan rekommendera när det sker igen om 100 år :-)



Helena:
Den här dagen har jag planerat för i 2 års tid så inte en chans att jag skulle kasta in handduken. Sprang ett par testrundor på 2-5 km innan maran bara för att benen skulle få "minnas" det här med löpning och få ett kvitto på hur hälen skulle reagera. Lite stramt och ömt var det under rundorna men inget ont på morgonen efter vilket var otroligt skönt.

På själva tävlingsdagen kändes ingenting alls i hälen, men jag vågade inte tro på att det skulle funka hela vägen. Och det var kanske det som var problemet, att jag aldrig kunde slappna av fastän det började så bra. En del kilometrar sprang jag till och med under 6 min, men stopp för stretch, toabesök och massage i sjukvårdstält tog sin tid men eftersom jag bara siktade på att ta mig runt och i mål på de 6 timmar jag hade till förfogande gjorde det inget.

I Silverdal fick jag oväntat syn på Maria från träningen inför Tjejmilen 2008 så jag stannade och pratade med henne och hennes man innan jag fortsatte. Detta lilla stopp gav ovärderlig energi! Efter ytterligare någon kilometer stod mamma & pappa och då fick jag veta att Per redan vänt uppe vid Sollentuna kyrka och att både Jerka och Henrietta passerat så då hade jag bara att spana efter dem bland de mötande löparna. Något att se fram emot!

  
         

När 22 km passerats började helvetet med krampande lår- och vadmuskler samt värk i vänster knä, men fortfarande ingen känning av hälen. Gissar att knäet fick ta mycket stryk när jag la belastningen på vänster ben istället för det högra. Garmin som tydligen glappat vid laddningen la av vid 23 km och på något sätt försvann min ork med den. Vid Sollentuna C efter 26 km stod mamma & pappa igen så där kunde jag åter få välbehövlig massage.

 
Halvvägs och det känns fortfarande helt OK, sedan vände det...

Resten av loppet var verkligen en mara, minns ingenting utom att det gjorde djävulusiskt ont i vänster knä och att jag till sist fick ge upp att försöka springa i uppförs- och nerförsbackar (som banan mest bestod av...). Fattar inte hur jag tog mig i mål, kändes som att jag var allra sist och skämdes för mitt låga startnummer när jag blev omsprungen av de som startat i sista grupp.

Inte en chans att jag hade sprungit hela distansen, det hade jag i och för sig bestämt redan innan start, det var tillräckligt långt ändå. Gick i mål på usla 4:52:06 men hey, I did it!

 
Helvetet är äntligen över

Svepte "champagnen" och orkade inte ens stanna och prata med Per som väntade vid utgången. När han sedan kom ifatt mig på Östermalms IP kom tårarna, det gjorde så ont i knäet att jag inte kunde vara glad för att jag faktiskt fixat loppet trots att allt talat emot det. Stödd på Per linkade jag på inrådan av kusin Jerka bort till sjukvårdstältet och fick prata med en sjuksköterska som verkligen visade omtanke fastän det "bara" handlade om en överansträngning. Min snälla, tålmodiga, älskade Per hämtade ut mina värdesaker och överdragskläder och med lindat knä kunde vi till slut ta oss hem.

Höger ankel var alldeles röd, foten betänkligt svullen och öm så jag fick klättra ner i badkaret för den efterlängtade duschen. Natten spenderades med båda benen i högläge, inte särskilt bekvämt men jag var så trött så det spelade ingen roll. Aldrig mer att jag springer jubileumsmaran, det är något som är säkert!


Av Backebo Runners - 16 juni 2012 09:29

Per:
Efter Stockholm Marathon funkade min Garmin 305 på ytterligare något pass, sedan lade den av. För gott tror jag. Den fungerar när den sitter i laddaren men så fort man tar bort den så dör den. Skulle tro att batteriet är helt slut, kanske kom det in lite fukt i den som ledde till kortis, vad vet jag? Men, jag vet att den har varit med mig länge, närmare bestämt drygt 13 000 km eller 1 109 timmar. Jag skickade efter den från USA i september 2007 och gav ca 2 000:- har jag för mig (tror den kostade ungefär det dubbla i Sverige då). Det blir drygt 1,50 per mil, vilket inte är så farligt. Bra mycket mindre än vad man betalar för skor (kanske 5:- per mil). Jag har sprungit med den på rätt många ställen (12 länder), nedan ser man var.


 
Från Djursholm till Danvikstull & Från New York till Moskva



 

  

Men nu är det dags för nya tag och som tur är så råkade Jerker ha en, ja just det, 305 liggandes hemma och skräpa som jag köper för billig peng. Premiärpasset blir idag, ska försöka sänka milkostnaden för den (han får 500:- för den, den är inte så gammal) jämfört med min gamla, bör kunna gå tycker jag.


Träningsmässigt då? Jo, jag konstaterade att jag snittat drygt 5,5 mil per vecka innan Stockholm Marathon i år och det är på tok för lite om man har tidsambitioner på maran. Jag måste träna mera helt enkelt och den här veckan ser bättre ut.

I går var det lite lugnare på jobbet så jag kunde stämpla ut lite tidigare på em och tog pendeln från Helenelund upp till Norrviken och därifrån promenerade jag upp till vändpunkten på 1912 års marathon. Sedan sprang jag den banan hela vägen till Stadion, ca 20 km. Hade en bra karta så det var lätt att hitta. På Stadion var det något discojippo så jag kunde inte avsluta med sedvanlig målgång inne på stadion så jag sprang hem istället, 32 km totalt. Jubileumsmarabanan var nog lite tuffare än vad jag trodde. Sollentunavägen är ganska böljande och det var ett par rejäla backar vid Ulriksdal. De kommer att kännas på vägen tillbaka, helt klart. Om fyra veckor är loppet, ska bli kul!

Av Backebo Runners - 6 juni 2012 08:59

Helena:

I samband med årets GöteborgsVarv avgjordes även koncernmästerskapen i halvmarathon. Jag sprang ju fastän jag kanske inte borde ha gjort det men det var ju som sagt inte bara ett vanligt lopp utan mycket mer prestigefyllt än så. Och då ska det mycket till innan man kastar in handduken...


Häromveckan blev sammanställningen av resultatet klar och någon dag senare kom plaketten med internposten. Både Per och jag kom på tredje plats i respektive klass så nu ståtar vi med varsin bronsplakett!



Det går snabbare att springa utan kettleballs...


Per:

Vid nummerlappsutdelningen i Göteborg Energis monter kunde man gissa sin tid och vinna en startplats till nästa år. Jag gissade på 1:19:47 och sprang på 2 sekunder snabbare så häromdagen ringde de och berättade att jag vunnit en startplats till nästa år. Gött, där sparar jag 495:-

Av Backebo Runners - 3 juni 2012 12:00

Per:
I går sprang jag Stockholm Marathon och det blev en blöt historia, minst sagt. Min uppladdning var allt annat än optimal med lite ont i ett muskelfäste på smalbenet och taskigt med sömn dagarna innan men ett akutbesök till kiropraktorn (Daniel Salov, jätteduktig) och en god natts sömn natten till lördagen gjorde att jag kände mig redo på lördag morgon.


Eftersom det gått bra när jag och Jerker har tränat ihop ett par gånger så bestämmde vi oss för att springa tillsammans för att kunna hjälpa varandra med farten. Jag hade fått startgrupp C, men seedade upp mig till B för att hamna i samma grupp som Jerker.

 
Jag och Jerker vid 5 km, jag blundar och springer...

Vi kom iväg bra och öppnade kanske lite väl snabbt, första fem gick i 3:54 fart men allt kändes bra (förutom att det blåste småspik) och det flöt på. Jag fick påhejningar från flera kompisar och min syster Lena med familj vinkade till mig vid Norrmalmstorg. Efter någon dryg mil började jag känna lite i mitt muskelfäste men inte så mycket. När vi sprang upp för Greve von Essens väg över Gärdet blåste det ordentligt och vi fick slita rejält. Halvmaran passerade vi på 1:24:53 och straxt efter det vinkade Jerker till mig att jag fick fortsätta på egen hand, han behövde dra ner på tempot. Jag hittade snabbt några andra att springa med och tempot var fortsatt bra. Ute på Djurgården var det i princip folktomt och jag sprang hela tiden och funderade på om jag skulle stanna och kissa eller bara ignorera behovet. Eftersom det flöt på bra och jag hade några att springa med valde jag det senare. På Strandvägen stod Helena, Mamma, Berit och Jörgen och hejade på. Helena langade 2 gel också, som jag sprang med i handen ett tag.


 
Strandvägen, fortfarande någorlunda fräsch, dock fortfarande blundades


När jag vid Södermälarstrand skulle öppna en av dem var mina händer så stelfrusna att jag fick slita ett bra tag innan jag lyckades få upp den. Motvinden och kylan över Västerbron var episk, svår att beskriva. När bron tar slut var jag tvungen att släppa klungan för att göra ett snabbstopp för att lätta på trycket men det tog inte lång tid och på Norrmälarstrand försökte jag gå ikapp min klunga men märkte att trots jag försökte öka farten så gick det inte fortare än 4:25-4:30; väggen, here I come...


Helena stod utanför Centralen och gav mig lite ny energi (ingen gel men mentalt) och jag fick väl upp lite styrfart uppför Torsgatan. Straxt innan Odenplan springer jag förbi Lilian Magnusson och hejar lite på henne. Hon ser trött ut men tackar för stödet. Jag träffar på Helena ytterligare en gång innan mål (hon var överallt, hur bar hon sig åt?) och känslan när jag springer in på Stadion var obetalbar! Jag lägger på en spurt och kommer i mål på 2:56:10 och plats 180 (16 i min åldersklass).

   
Sturegatan och i mål

Jag tror aldrig det har varit så skönt att gå i mål någon gång. När jag har hämtat andan och träffat Helena utanför utgången och börjar gå mot Östermalms IP börjar jag tokfrysa. Ingen skön känsla, nu vill jag bara in i duschen. Man märker att hjärnan gått ned i viloläga också för jag tänker inte klart längre. Som tur är så har jag Helena med mig och hon hämtar väskan i Ericssontältet och leder mig mot duschen där jag äntligen får igång värmen igen. Vad skulle jag göra utan min främsta supporter och största kärlek? Tack älskling!


Första halvan gick på 1:24:53 och andra halvan på 1:31:17, dvs jag tappar drygt sex minuter på andra halvan.

Jag är mycket nöjd med tiden, det är nytt PB med 2 minuter (i Stockholm med 16 minuter) och om jag får in lite långpass borde jag kunna minska tappet på slutet tycker jag. Men det är en annan historia...


Lite reflektion:

Jag sprang 1985 och 1986.

1985 var det soligt och varmt, men 86 var det kallt och regnigt, men med årets väder ter sig 86 som en ren solskenshistoria. 1985 sprang jag på 4:23:37 och igår på 2:56:10, dvs en förbättring på en timme och 27 minuter eller 3:14 minuter per år. I år var segertiden 2:19 så om jag forsätter att förbättra mig i samma takt kommer jag att vinna år 2024, dvs om 12 år. Där har man något att se fram emot!


    
1985 och 1986. Det funkar med kläder i bomull också...

  

Av Backebo Runners - 31 maj 2012 21:51

Per:
Jag var och hejade på Helena som sprang Vårruset i tisdags. Hon gjorde en mycket stark insats på tiden 21:51, fick ont i hälen efteråt dock. 


Jag hade blivit inspirerad av fedotenko foton från Göteborgsvarvet och passade på att fota loppet och resultatet ser ni nedan:



Annars lite tankar inför maran på lördag...
Har varit halvskadad (gåsfoten) och inte sprungit mycket sista 1,5 veckan men efter ett akutbesök till kiropraktorn idag så känns det hoppfullt. Tror jag springer på lördag och det ska bli kul. 27 år sedan debuten, som gick på 4:23. Ska gå fortare på lördag...





Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se