Helena:

I lördags var det dags för en av våra favoriter: mindre lopp arrangerade av lokala förmågor någonstans i vårt avlånga land. Denna gång Grevskapsloppet på Visingsö. En ny geografisk bekantskap för både Per och mig medan Jerker & Henrietta besökt denna trakt på otaliga klassresor.

Off we go!           Äntligen ombord på färjan

Färjebiljett ingick i startavgiften men vi tänkte ta med bilen för att passa på att se oss omkring på ön efter loppet. Sagt och gjort, bilen ställdes i kön för obokade bilar och en snabb koll med färjepersonalen hur många bilar som fick plats på färjan gav oss den sista platsen. Om det inte varit för att PRO med just denna tur valt att göra en utflykt till Visingsö och därmed tog "vår" plats ombord med sina cyklar! Så ett par minuter innan avgång fick vi snabbt köra bort bilen till parkeringen, försöka lösa P-biljett med ogiltigt bensinkort (en följetong...) och i all hast tömma bilen på väskor och sedan rusa bort till färjan och som sista passagerare hoppa ombord innan landgången drogs in. Vi som var på hamnplanen i så god tid före avgång höll alltså på att missa överfarten...

Alla fyra var anmälda till tävlingsklassen 10 km och min stora utmaning var att hålla någorlunda jämna steg med Henrietta, inte helt lätt med tanke på att hon är snabb som en vessla. Men vid vätskekontrollen efter 2,5 km hann jag ifatt och sedan låg jag som en skugga i döda vinkeln bakom henne. Bättre draghjälp har jag aldrig haft! Sista stöten kom efter 9 km då hon lade in en högre växel och eftersom jag redan låg på max hade jag inte en chans att hänga på. Henrietta sprang i mål som segrare i damklassen och jag ett par sekunder efter på 43:14. Jag knep i alla fall silvret!

Henrietta kämpar för segern

Men vad som sedan hände med resultatlistorna har vi ingen aning om, vid prisutdelningen hette det nämligen att Henrietta sprungit på 41 någonting och jag på 42 någonting. Inför noll publik fick vi ändå ta emot våra priser och medaljer!

   
Prisutdelning

Per:
Alltid kul med en ny tävling, denna gång på Visingsö tillsammans med våra snabba och löpglada kompisar Jerker och Henrietta. Jag hade sprungit rätt mycket i veckan, bl a ett varmt 27 km pass och det tillsammans med att det var uppförsbacke första 500 metrarna gjorde att jag gick ut ganska försiktigt denna gång. Jag har annars en förmåga att öppna lite för hårt men nu lyckades jag öppna lugnt och placerade mig kanske sjua-åtta. Det var en liten kille, kanske 11-12 år som drog iväg som en avlöning efter start men han blir snart trött, tänkte jag och körde på i mitt tempo. Plockade en del placeringar första 1-2 kilometrarna och nu var vi en klunga på fyra man som jagade en tätduo, som bestod av lillkillen plus en man till. Det var rätt blåsigt och jag drog vår kvartett mest hela tiden trots att jag försökte sakta in och få fram någon annan men ingen ville gå upp och dra. Det här gjorde att tempot sjönk något och vi tappade nog lite på tätduon. Så vid drygt halva loppet fick vi plötsligt medvind och då drog jag upp tempot och började jaga tätduon. De tre andra släppte direkt så nu var jag ensam på vägen och hade kanske 100 meter fram till tvåan och ytterligare 50 meter till ettan, som fortfarande var lillkillen. Liten och Snabb såg inte alls ut att tröttna, snarare tvärtom så ökade han sitt försprång trots att jag gav allt.

Jerker ger järnet på upploppet

Jakten forsatte ändå in i mål och jag lyckades ta in lite på tvåan men kom aldrig riktigt nära. Jag hade nog 40-50 meter fram till tvåan och hur långt Liten och Snabb var före mig vet jag inte men han gav sin segerintervju när jag gick i mål. Helt otroligt imponerande, han var elva år (skulle snart fylla 12) och vann herrklassen i ganska överlägsen stil. Jag landade på 36:45 (på den något korta milen) och jag gissar att Liten och Snabb kom in på lite drygt 36 eller något liknande. Det var en uppvisning som hette duga må jag säga! En blivande OS medaljör?

    
Prisutdelning                    Jag och segraren, 33 år och 40 sek skillnad

    
Om du visar din så visar jag min!

   
Alla tre valörer