Per:

Det var nära att dag två i min 100 km vecka slutade i fiasko idag. Jag hade planerat att springa hem från jobbet och hade verkligen sett fram emot det passet hela dagen. Solen sken och jag var laddad och eftermiddagen var rätt lugn så jag kunde checka ut i skaplig tid. Glad i hågen går jag ned i källaren på jobbet och börjar byta om. Kalsoner och tröja ett på, tröja två på och tröja tre på. Strumpor på, byxor på, Nej inga byxor! Vad är detta? Mitt nöt, jag har glömt byxorna hemma! Stor frustration! Jag blir så j..vla irriterad när jag inte får till ett planerat pass. Vad gör jag? Förra gången det hände hade jag sån tur att jag kunde låna ett par brallor som hängde i omklädningsrummet, men sån tur har jag inte idag. Springa i kalsonger hem? Nej, för kallt. Nu består ju Backebo Runners inte av en person utan två så jag ringer Helena (som har kontor i huset brevid) för att diskutera olika möjligheter. Helena erbjuder sig att springa in i Kista C och köpa ett par (hon behöver ändå ett par till Premiärmilen visar det sig) och det gör hon. Straxt kommer hon till mig med två par brallor som vi båda provar och det blir det billigaste paret som vi fastnar för. Tack älskling, I owe you one!

Så, med Queen i öronen kan jag springa hemåt och det blir klassresan (Kista-Tensta-Bromsten-Spånga-Bromma-St Essingen-Gröndal-Mälarhöjden), 21 km. Efter ca en timmes löpning blir jag väldigt stel i benen. Ska man bli det? Nej, absolut inte. Jag måste träna mera!