Helena:

Idag skulle vi egentligen haft teamträning, men Per kände sig sliten och var trött i knät så han föreslog att vi skulle skjuta på träningen till imorgon söndag. Jag var dock så himla inställd på att sticka ut och springa och ville inte missa ett löppass i det härliga vårvädret så jag hummade bara lite och tänkte att det kan du glömma.

Hade tänkt ut en runda men var nära att ge upp efter bara en kilometer då benhinnorna sved och kaffet jag druckit någon timma tidigare gjorde sig påmind. Vätskebältet med den kalla O'boyen var inte helt bekvämt att ha på och gjorde att jag mådde illa. Men nä, så lätt kan jag väl inte ge upp? Men ett buskage måste jag hitta annars kommer det att hända en olycka...

Efter 4-5 kilometer började det att lossna i benen men nu började jag att bli alltmer desperat. Strax innan Årstabron insåg jag att det här var min sista chans utanför tullarna och med ingen människa i närhet (vad jag kunde upptäcka) tog jag risken till förargelseväckande beetende bakom en tall. Jag var bara tvungen...

Lättat sprang jag vidare och fick till slut ihop 16 km med en snittfart på söliga 6 min/km. Men då ingick som sagt en paus och ett par partier med smältvatten som jag fick balansera förbi på snökanten. Min längsta distans hittills och dessutom genomförd på egen hand!