Per:

I måndags blev det en lunchjogg. Tycker det är väldigt avkopplande att sticka ut på Järvafältet på lunchen och bara koppla av. Det är speciellt ett parti med lite gammelskog som jag gillar extra mycket. Det blir en sån kontrast mot kontoret. 14 km lyckades jag pressa in. I går tisdag var det backintervaller med TMOK på schemat. Det där med backar och intervaller är ju inte riktigt min starka sida och den här kombinationen med en så pass lång backe tog på krafterna vill jag lova. Första intervaller körde vi järnet i 60 sekunder och vi klarade precis hela backen. Sen gjorde vi 9 till och det tog längre och längre tid, vågade inte kolla hur mycket längre det tog men hela jag var full med mjölksyra kändes det som. Var tvunget att ta en ordentlig nedjogg efteråt men det blev bara 11 km totalt. Styrketräning efteråt. I dag hade jag planerat in LSD hem från jobbet. Eftersom jag inte kört några ordentliga långpass efter Växjö och med gårdagens backintervaller i benen tänkte jag starta lite försiktigt med 25 km. Hade tänkt att sticka tidigt från jobbet men det körde ihop sig lite så jag kom inte iväg förrän straxt efter halv sex och då regnade det och blåste ganska ordentligt. När jag sprang där i blåsten och regnet och halkade omkring i leran så slog det mig att det här är verkligen jag. Mörker, regn, blåst, lera och jag bara njuter för fullt. Lustigt egentligen hur det kan vara. Men passet gick bra, jag började bli lite seg efter 15-16 km och funderade om jag skulle ta en gel när jag plötsligt kom på att jag har ju inte en, men två bananer med mig! Efter lite gymnastiska övningar kom jag åt dem (de var i sidofacken på ryggsäcken) och åt upp dem med god aptit, fortfarande springandes förstås. Efter det piggnade jag till och under ett infall av runners high bestämde jag mig att 25 km är i minsta laget så jag tog en extra sväng så jag landade på 29 km. Det blev en sen middag! Nu blir det en vilodag i morgon.

Per:

Det är hög tid att komma igång ordentligt med vinterns mängdträning. Det har varit lite si och så med det hittills på grund av allmän lättja och cykling inför rogainingen. Men samtidigt så har det känts ganska bra att ta ett pass på trainern då och då. Som alternativträning funkar det bra, så trainern får nog stå kvar framför TV:n i vinter. Jag har ju bara sett halva Alien, sen har jag tvåan kvar också. För att inte tala om Das Boot. Det här blogginlägget börjar tappa fokus helt känner jag, tillbaka till ämnet. 

Veckan har bjudit på två längre pass, 18 i måndags och 19 km idag. Onsdag och torsdag hade jag lite tight med tid så det blev snabbdistans och fartlek, 10 respektive 13 km och det gick förvånansvärt fort. Onsdagens runda hamnade på 4:20 i snitt (inkl uppvärming o nedvarvning) och den milen är ruskigt kuperad. Jag tror inte jag har sprungit den så fort förut så det är ju ett bra formbesked så här i november när man verkligen vill toppa formen. I fredags blev den en lunchlöpning på Järvafältet som också gick rätt snabbt och idag blev det en skön långsam eftermiddagslöpning där jag stumnade ordentligt i låren på slutet. Helena cyklade med som sällskap och hennes "Det ser så äckligt lätt ut när du springer" är precis vad man vill höra. Det sa hon innan jag stumnade dock. Hennes "Du är ganska trött nu va?" är kanske inte lika peppande, men jag tror de här lite snabbare passen i veckan sitter i. I morgon får det ännu lugnare. 29 km kvar till tresiffrigt, nja tror inte jag fixar det denna vecka. Nästa vecka kanske...

Per:

I lördags var det dags för Stockholm Rogaining. Jag och Jonas hade anmält oss till cykelklassen, där det går ut på att ta så många kontroller som möjligt under fyra timmar. Kontrollerna ger olika mycket poäng och om man kommer in till mål för sent får man ordentligt med minuspoäng. Man får kartorna en knapp timme innan start så det är mycket taktik hur man lägger upp loppet. Tävlingsområdet varierar varje år och nu var det start och mål i Haninge, vid en skola där. Det här var andra gången som vi körde loppet och denna gång var vi lite mera förberedda än första gången. T ex så gjorde vi ett seriöst försök att kombinera ihop den optimala banan innan start och vi hade byggt karthållare till cykeln. Det där med karthållare till cykeln hade vi funderat en hel del på. När vi var med 2007 kom vi ganska långt bak och vår analys efter det loppet var att det berodde på att vi inte hade några karthållare, det hade nämlige de bättre lagen. Så vi (mest Jonas) tillverkade ett par egna med olika delar från Biltema som skulle ut på sin jungfrufärd igår. Kartställen visade sig vara mycket bra men hade en del barnsjukdomar. Till  exempel att hela plexiglasskivan (där man monterar kartan) lossnar från själva stället efter ca 30 sekunder (Jonas) respektive 13 minuter (Per). Det såg nog rätt kul ut när vi kom cyklande i full kreta med var sin plexiglasskiva i handen och någon form av tom ställning på styret. Så vid första kontrollen var det bara att stoppa ned skivan i ryggsäcken och köra som förra gången dvs ha kartan i handen samtidigt som man håller fast i styret. Jag var inte så förtjust i det förra gången då jag tyckte att jag inte kunde hålla tillräckligt stadigt grepp om styret och kartan samtidigt. Men det gjorde inte så mycket den här gången för det var så kallt att man ganska snart fick kramp i händerna och liksom fastnade i styret med dem. För det regnade hela tiden, ungefär som i seven om ni har sett den. Men hela idén är superkul och rogainingen gick väldigt bra, vår taktik att börja med att plocka högpoängare för att sedan gå in och ta kontroller som inte ger lika mycket visade sig vara bra och Jonas visade upp oanade orienteringstalanger. (Det var egentligen bara inne i ett område som vi inte fick orienteringen att stämma men det var fler som hade problem där, just den kartan var nog rätt gammal). Vi disponerade också krafterna väl så vi orkade hela vägen och väl i mål var vi helnöjda med vår placering som blev 12:a av 33 lag i cykelklassen. Hela arrangemanget var mycket proffsigt ordnat av OK Ravinen och vi kommer tillbaka nästa år med nya krafter och kartställ modell 2.0

  

Vår rutt

     

Målstämpling, jag gör måldansen.

   

Jag och Jonas vid målgång   

Per:

I måndags var det riktigt nära att det inte blev någon träning alls. Det var föräldramöte direkt efter jobbet och sedan var jag tvungen att fixa en grej så klockan blev över 21 när jag var hemma och det var väldigt nära att jag vek ned mig då. Men som tur är så har jag en tränare som driver på mig (Helena) så det vara bara att hoppa upp på trainern och köra järnet i 30 minuter. Det blev en sen middag.

I dag tisdag var det snabbdistans med orienteringsklubben (TMOK). Efter lite uppvärmning och löpskolning körde vi ca 8 km snabbdistans på gång och cykelbanor runt Vårberg och Skärholmen. Det kändes bra hela tiden och så snart jag lärt mig banan så att jag inte är beroende av vägvisare ska jag öka farten. Efter löpningen körde vi lite styrka inomhus och det är ju alltid behövligt. Borde köra mycket mera sådant själv igentligen, men det är ju så tråkigt. Nu är jag sådär behagligt trött som man blir efter träning och sängen väntar.

Per:

Efter förra helgens tunga Höstlunk cyklade jag till jobbet på måndagen och på tisdagen var det dags att för första gången denna höst att delta i träningen som orienteringsklubben där jag är med ordnar. Det visade sig vara snabbdistans i kuperad terräng. Det var ju bara att köra järnet förstås och vi blev en trio som drog iväg rätt snabbt uppför. Jag lärde mig två saker: 1) Det är tung att springa fort uppför 2) Min lilla diodlampa räcker inte om jag ska hänga på de riktiga orienterarna i den mörka grymmeskogen. Deras pannlampor får ju min bils helljus att verka som ett stearinljus! 

Efter det rätt tunga passet kände jag mig krasslig onsdag och torsdag. Det kliade i halsen och en förkylning var på väg, inte bra. Jag vilade och hinkade i mig massor av echinacea och min själ, det hjälpte. På fredagen kände jag mig så pass bra att det blev ett lunchpass på 13 km och på lördagen blev det intervaller i Köping med Anna och Jerker, våra största rivaler i Parloppet (de kom fyra i somras!), och idag söndag körde jag o Jerker 21 km distans utanför Kolsva, av alla ställen. En ok vecka med tanke på viruset som försökte knäcka mig. Nu måste jag cykla lite i veckan som kommer för att komma i form för Stockholm Rogaining som är till helgen.

Också måste jag hitta ett sätt att motivera Helena också...

"Nu går vi in i mörka november, den månad Gud uppfann för att ge nykterister en aning om vad baksmälla är."

Helena:

Vill inte. Orkar inte. Tre avbokade spinningpass på raken talar sitt tydliga språk: jag har helt tappat motivationen till att träna. Att bara kunna köra spinning har till slut blivit så enformigt att jag helt lagt av. Suck. Tänker ta ytterligare några dagars time out från allt vad träning heter och tillåta mig att inte ha ett dugg dåligt samvete för det kroppsliga förfall som följer... Hej fetma!

Per:

En bloggpost i all hast. Det var tänkt att detta skulle bli en lugn uppstartsvecka men den utvecklade sig till en ganska bra träningvecka. Cykling till jobbet en dag (2x19km), 60 minuter på trainern och resten av dagarna löpning i varierande fart och längd. Veckans bästa pass blev idag, nämligen Höstlunken. En patrullorientering med lite extra långa banor. Jag sprang H40 med en kompis och fågelvägen var det 14,5 men vi fick ihop drygt 19 km på 2:57:53. Vi gjorde väl en del missar men på det hela taget var jag nöjd. Banan var rejält kuperad på sina ställen. Tur att Staffan var med (han kan orientera till skillnad från mig), annars hade väl jag hållt på än. Nu blir det varma mackor framför "Änglar och Demoner" som Helena och jag för övrigt nästan är med på (vi såg Tom Hanks på Piazza Navona när de spelade in en scen förra våren). Det är stort ;-)

Helena:

...men inte längre lika mycket för idag har jag äntligen fått svar på varför jag har haft så ont i vristen att jag fått ställa löparskorna på hyllan. Efter att slingrat mig med undanflykter i flera veckors tid insåg även jag att det onda inte skulle gå över av sig själv, så det var bara att krypa till korset och kontakta läkare. Fick några snygga plåtar tagna på benet och när röntgen inte visade något onormalt var det dags för ortopedens klämmande. Det visade sig att jag har haft en kraftig inflammation i muskelfästena på grund av för mycket träning (undrar var gränsen går för sååå mycket tycker jag ändå inte att jag har tränat...), men att den nu håller på att läka. Sju veckors uppehåll i löpträningen har gett utdelning och på det ytterligare fem-sex veckors vila - sedan åker dojjorna på!! Har räknat ut att det blir lagom till min födelsedag som jag ska ta mina första stapplande steg i löparspåret...

  

These shoes are made for running...