Per:

Efter söndagens tunga och långsamma intervallpass förstod jag vinken från kroppen och vilade i två dagar. Det behövde jag, särskilt efter att ha tillbringat måndagskvällen på jazzklubb (vilket jag för övrigt kan rekommendera starkt om ni inte testat det).

Så när det var dags att springa hem från jobbet så var jag både mentalt och fysiskt utvilad och det kändes i benen. Det flöt på väldigt bra med andra ord och tempot låg runt 4:15 i långa perioder första milen. Efter 11-12 km så stannade jag och tog på en extra tröja och drog ned på tempot något, måste spara lite krut till resten av veckan också. Passet blev totalt 19 km på 4:46 i snitt (med ryggsäck).

I morgon blir det lite kortare hemlöpning från jobbet med kollega och Helena, ska bli kul att springa över Västerbron igen!

Helena:

Denna vecka börjar årets tävlingssäsong så det är dags att plocka ner förra årets medaljer och ge plats för nya.

Resultatet av förra årets ansträngningar

Fånigt egentligen att man samlar på "troféer" av det här slaget, men visst är det ändå kul att få något när man kommer i mål efter att (förhoppningsvis...) gjort sitt bästa?

Har planerat att springa samma lopp som förra året för att mäta mig mot samma bana och förbättra tiderna (alltid en sporre), samt några nya tävlingar, Premiärmilen nu på söndag är en sådan. Ska bli intressant att testa av vad vinterns träning gett för resultat!

Per:

Jag konstaterade i mitt förra inlägg att jag behöver börja träna VO2 max för att få upp farten, inte bara mala på i samma fart alla pass. Så idag blev det intervaller, 6x1000/60" var planen. Körde en ganska lång uppvärmning innan, ca 6,5 km tror jag det blev. Sedan bar det av och jag hade stark motvind på den första så det gick ordentligt trögt. Den andra, i medvind, kändes betydligt bättre men visst märktes det att jag inte sprungit några fartpass alls nästan. Så här blev tiderna:

Det här är inga tider som jag är det minsta nöjd med, det är alldeles för långsamt. Nu måste jag nog köra ett intervallpass i veckan så det blir lite fart på benen.

Hela passet mätte drygt 16 km med uppvärmning och nedjogg så jag kan summera veckan till 101 km och det var ju bra i alla fall!

Helena:

Idag skulle vi egentligen haft teamträning, men Per kände sig sliten och var trött i knät så han föreslog att vi skulle skjuta på träningen till imorgon söndag. Jag var dock så himla inställd på att sticka ut och springa och ville inte missa ett löppass i det härliga vårvädret så jag hummade bara lite och tänkte att det kan du glömma.

Hade tänkt ut en runda men var nära att ge upp efter bara en kilometer då benhinnorna sved och kaffet jag druckit någon timma tidigare gjorde sig påmind. Vätskebältet med den kalla O'boyen var inte helt bekvämt att ha på och gjorde att jag mådde illa. Men nä, så lätt kan jag väl inte ge upp? Men ett buskage måste jag hitta annars kommer det att hända en olycka...

Efter 4-5 kilometer började det att lossna i benen men nu började jag att bli alltmer desperat. Strax innan Årstabron insåg jag att det här var min sista chans utanför tullarna och med ingen människa i närhet (vad jag kunde upptäcka) tog jag risken till förargelseväckande beetende bakom en tall. Jag var bara tvungen...

Lättat sprang jag vidare och fick till slut ihop 16 km med en snittfart på söliga 6 min/km. Men då ingick som sagt en paus och ett par partier med smältvatten som jag fick balansera förbi på snökanten. Min längsta distans hittills och dessutom genomförd på egen hand!

Per:

Det var långpass inplanerat idag, från jobbet och hem. Faktiskt samma väg som jag sprang för första gången för 10 år och 2 dagar sedan. 17 mars 2000 körde jag samma bana som idag, jag har för mig att då tog det 2:40, idag gick det lite fortare 2:23 (vilket ger 5:34 i snitt på 26 km) men det var riktigt tungt. Var tveksam till hela långpasset och funderade starkt på att korta ned det vilket är enkelt, bara att springa rakt fram vid Brommaplan istället för att vinkla ned mot Mälaren. Men så blev det inte, utan ned till Mälaren och där var det rena isgatan, sjön kyler. På vissa partier blev jag tvungen att springa vid sidan av spåret, det blev helt enkelt för halt och isigt. Och då hade jag ändå mina Icebug. Men jag tog mig hem till slut och efter en pizza och lite Barbera så känner jag mig rätt ok.

Kista-Mälarhöjden 26 km  

Jag har kommit till insikt att jag de senaste tre veckorna tre månaderna enbart har tränat uthållighet och i princip inget VO2 max eller maxfart. Det är väl inget större fel i det om man vill bli en ardenner men det är ju inte riktigt syftet med träningen. Från och med nästa vecka måste jag (och Helena) komma igång med lite intervallträning så vi kan öka farten. Och få upp steget lite, jag har börjat springa som en ardenner också!

Per:

Jag och Helena stack ut på säsongens första vårpass, dvs utan broddar och utan Icebug. Det var första gången på kanske tre månader som jag sprang i mina sköna Nike Zoom Elite. Jag har hela vintern trott att det skulle vara som att komma tillbaka till ett normaltillstånd när jag snörde på mig mina Nike igen, men konstigt nog var det precis tvärtom. Det kändes konstigt helt enkelt. Men vi sprang på lite försiktigt och jag koncentrerade mig på att försöka landa på framfoten och efter ett tag började det kännas någorlunda ok igen. Men det tar nog några pass innan steget blir bra igen, lustigt vad fort man anpassar sig till nya förutsättningar. Hur som helst så var det jätteskönt att komma ut och känna lite vårvärme och visst är det skönt med normala skor igen. 11 km blev det och i morgon väntar långpass längs Mälaren, tjoho! Dock med Icebug igen...

Släpp skorna loss, det är vår... Broddarna har gjort sitt!

Per:

Blev uppvaktad med kaffe och sång i morse, mycket trevligt. En hel drös med presenter också, tack!

Väl på jobbet blev det en lunchjogg på initialt ganska stela ben. Efter ett par kilometrar så släpptde det och det hela flöt på ganska bra men jag tog det försiktigt. Passet hem igår satt fortfarande i och nu gäller det att inte skada sig.

I morgon väntar ett teampass med Helena.

Dagens pass:13 km

Snittfart:      4:52 min/km

Veckomäng:  48 km

Ålder idag:    44 år

Helena:

Tycker jag har lyckats skapa ett behov av att komma ut och springa. Två kvällar i rad har jag avverkat 10 km på varierat underlag - från asfalt till ren blankis - med allt sämre broddar på skorna. Det började med att jag (eller jag och jag förresten, P fick hålla i avbitartången) i helgen fick knipsa bort de metallspiraler som satt under höger hålfot för de tog emot vid varje fotnedsättning och gjorde förbaskat ont. Såg då att gummikonstruktionen höll på att ge med sig. Under måndagens pass lossnade en "fjäder" och ett "gummiband" gick av, metallskrotet tråcklade jag dit igen men ännu mer gick sönder under gårdagens löprunda. Fick fästa metallen under kardborrebandet på sidan av skon för att inte snava på mina egna fötter. Resultatet blev ett fint blåmärke på foten eftersom metallen legat och gnagt mot skon som i sin tur gjorde avtryck på foten.

Onaturligt slitage??

Avslutade gårdagskvällen med en minst sagt ljummen dusch som endast en legionellabakterie skulle uppskatta - varmvattnet hade använts lite väl frikostigt tidigare under kvällen... Inte precis vad man vill uppleva efter en löprunda i vinterkyla.