Per:
I dag har jag varit lite stel i benen sedan i lördags så kvällens pass var menat som en uppmjukare. Startade försiktigt, men ganska snart så gick farten upp av sig självt. Benen var betydligt piggare idag trots att träningsvärken fortfarande satt i. Lustigt hur kroppen fungerar egentligen, men det är väl en del av tjusningen. På slutet när det var mörkt krockade jag nästan med ett rådjur som också var ute på ett sent pass. Det blev 11 km i ca 4:40 fart för min del. Hur långt och hur fort rådjuret sprang vet jag inte men han såg pigg ut.

Så här kände jag mig i kväll.

Helena:

Var inte alls taggad för ett långpass idag och fösökte komma undan men inga ursäkter godkändes av Per, han sa helt enkelt bara "lycka till" och låste dörren bakom mig.

Siktet var inställt på Årstaviken runt, en sträcka som jag tidigare bara avverkat på cykel som sällskap till Per när han sprungit. Det var ett lyckat val, sprang på rätt bra och njöt faktiskt hela vägen så pass att jag tog en "omväg" hem. Garmin visade 18,5 km när jag 1 h och 40 min senare ringde på dörren och blev insläpp. Efter att Per kollar distansen förstås... Mappat mot Göteborgsvarvet betyder det att jag precis passerat Handelshögskolan och befinner mig på Övre Husargatan, inte långt från den plats jag förra året stod och hejade på Ulf och Per.

Har lagt märke till ett mönster som nästan aldrig slår fel, ju mer oinspirerad jag är inför ett pass (och försöker komma med undanflykter) desto bättre går det medan en efterlängtad runda nästan alltid är tung att genomföra. Är inte det märkligt?   

Per:
Det är lika bra att säga det direkt, det blev ett riktigt skitpass idag!

På grund av andra kvällsaktiviteter och tjänsteresa så hade det inte blivit någon träning på tre dagar. Jag hade alltså inte sprungit sedan intervallpasset i tisdags så det var inte utan en viss förhoppning som jag tog mig an dagens långpass. Min plan var lika enkel som genial, gå ut lugnt och efter ca 20 km skulle jag lägga in en fartökning för att sedan avsluta lika lugnt som första delen av passet.

Jag öppnade enligt plan, men kände direkt att benen var stela. Muskeln på framsidan av låren kändes en decimeter kortare än normalt och steget kändes taffligt, helt utan kraft. Men det är nog bara stelt i början tänkte jag och körde på. Och det gick väl ok men efter 17-18 km började jag bli trött också. Jag hade med mig mjölk med o'boy i vätskebältet och det brukar funka bra men idag gillade inte magen det alls, fick ont när jag drack och det var lite eject varning ett par gånger.

När jag efter ca 22 km passerat Danvikstull och kom över på Söder lade jag in min fartökning med förhoppning om att den skulle mjuka upp benen men det var ju fåfängt. Det enda positiva är att jag lyckas hålla skaplig fart i 5 km (ca 4:19) men sedan är jag slut och joggar sista biten hem. Totalt blir passet 34 km på 5:01 i snitt.

Efter passet är jag rätt ynklig och är i behov av debriefing så Backebo Runners tar ett varmt skumbad och jag får lite massage på mina trötta vader (fast de inte har förtjänat det) och med  en kall öl i handen så känns det plötsligt mycket bättre!

Skitpasset

Helena:

Äntligen fredag! Och äntligen ett träningstillfälle! Fem månaders väntan på Skifs är över till priset av ett löppass men det var det värt!

Medan jag väntade hem Per från Helsingfors passade jag på att låna hans Garmin och ge mig ut längs med Skärholmens Strandstig, en löprunda med inbyggd backträning. Sprang förbi Lyran till Skärholmens gård, en sträcka på prick 5 km. Där tog jag en stretchpaus och passade på att njuta av både vita och blå sippor som blommade i backen. Tanken var att hellre lägga ett par minuter på återhämtning och öka farten på sträckan hem istället för att såsa i spåret och det funkade, kapade två minuter. Men fanken vad trött jag var de sista 500 metrarna, syran brände i låren och när klockan visade 10,00 km tillät jag mig att trycka på stoppknappen och sluta springa.

Väl hemma visade det sig att Per hade kommit hem medan jag var ute och sprang - äntligen!

Helena:

Satiken vad kallt det är!! Vi kunde snabbt konstatera att vi inför kvällens intervallpass hade krängt på oss (ungefär) lika mycket kläder som vi hade mitt i smällkalla vintern, skillnaden nu är att det bara är 10 dagar kvar till maj månad. Låter som ett skämt, men så står det i alla fall på nästa blad i almanackan. F-n tro't.

10 x 400 m intervaller med 60 s vila däremellan stod på träningsschemat för min del. Jämfört med förra intervallträningen gjorde jag bättre ifrån mig den här gången, som bäst 1:29 (då hetsades jag av Per som kom upp jämsides) och som sämst 1:37 (varvet efter hetsningen). Snittade 1:33 vilket är en förbättring med 5/100 sedan förra gången. Det är bara att konstatera att jag måste bli mer jämn på intervallen, få upp farten bättre i början av varje varv och pressa tiden, hur svårt kan det vara?

Lämnade Per åt sitt öde med sina sista intervall när mina var avklarade. Hemjoggen gick tungt, fjädringen i benen hade slutat fungera efter varven på Sätra IP och energin var nästan slut. Men bara nästan.

Per:
Efter en tokstressad dag på jobbet var det riktigt skönt att snöra på sig skorna och ge sig iväg mot Sätra IP tillsammans med Helena. Väl där blåste det riktigt kalla vindar så mössa och vantar var obligatoriska. 10x1000/60 stod på programmet och det är bara att konstatera att det här är nog det jobbigaste passet jag har kört på länge, jag har aldrig kört 10 stycken tusingar förrut.

Jag hade bestämt mig att gå ut lite försiktigt och sedan försöka öka på slutet. Ha! Det blev försiktigt i början och sedan blev det bara tyngre och tyngre. De första fem snittade ~3:40 medans de sista snittade ~3:45. Intervall 8 och 9 var bottennapp med 3:48 och 3:47. Ni ser själva, det var riktigt tungt.

Jag var nog lite sliten från i lördags tror jag, benen var småtunga redan från början men jag är ändå nöjd att jag orkade genomföra hela passet, nu måste jag jobba vidare med farten. Målet måste vara att klara 10 stycken på under 3:30 i snitt. Då var det väl själva f-n om man inte skulle klara milen på 36, hur svårt kan det vara?

Helena:

Avstod från att springa igår, dels på grund av att det blåste småsnålt och kallt, dels för att jag var ganska trött efter fredagens utflykt till Karlskrona och partajandet med vännerna där. Det krävs inte mycket nuförtiden för att få en ur balans...

I morse tittade solen fram, det blåste fortfarande men vindarna var ljumma till skillnad från igår. Hade mätt upp en 12 km runda på Eniro så nu var det bara att ge sig ut på nya vägar. Den första kilometern brände det i benhinnorna men efter en kort stretch släppte det värsta och jag kunde springa vidare i den starka motvinden. Motvind blev till kraftig sidovind för att de sista kilometrarna bli medvind och det märktes! Helt plötsligt flög jag fram (nåja, det gick i alla fall betydligt snabbare). Gjorde ett kort stopp på hundpanget innan jag spurtade hemåt.

Trots kraftiga vindar ligger askmolnet kvar och inget flyg lyfter mot Stockholm ikväll så det blir till att ta bussen istället. Det är ändå rätt OK (och framför allt billigt!) eftersom den går direkt utan onödiga stopp. Fasar dock för att sitta ihoptryckt i fem timmar och få ont i hela kroppen, men det får man ta.

Per:
Bestämde mig sent i veckan att springa Kvantumloppet, ett 10 km lopp jag aldrig sprungit förrut. Helena är på sydligare breddgrader men jag fick sällskap av Matilda och två av hennes orienteringskompisar Sonja och Frida. Och Emma hängde också med som hejarklack så vi var ett stort gäng som åkte till Källbrink och efteranmälde oss. Det var lite småkyligt så man fick vara rätt påpälsad för att inte frysa ... av sig. Min plan för loppet är enkel, de två första km i 3:45, sedan öka till 3:40 vilket ger en sluttid runt 37.

Starten går och vi är i väg. Matilda, Sonja och Frida är smarta och ställer sig en bit bak för att inte ryckas med i starthetsen, vilket jag gör. Min första km går på 3:16, men det var mycket nedför så det var inte så farligt. Efter någon km hittar jag rätt tempo och då har startfältet tunnats ut ganska mycket. Ett gäng snabba löpare ligger en bit fram och sedan finns jag och ett par till i min närhet men annars ganska tomt på folk. Det blåser ganska mycket så en rygg att hänga på hade vart bra och jag kommer ikapp en kille efter 2-3 km men han har stummnat så jag fortsätter förbi. Ungefär samtidigt blir jag omsprungen av en tjej men hon springer lite för snabbt för att jag ska våga hänga på. Nu kommer jag att ha henne straxt framför mig resten av loppet. Vid varvningen plockar jag en placering och sedan fortsätter jag att jaga tjejen framför men hon håller sitt avstånd på ca 50 meter hela tiden. Kanske lyckas jag ta in lite precis innan vändpunkten på andra varvet men då händer en grej in en korsning som får mig lite ur balans, jag blir nästan påkörd av en bil. Det är en korsning med två flaggvakter (som står vid sidan av vägen, inte mitt i) och jag ser att det är bilar på varje sida av korsningen och båda bilarna bromsar ner och jag dundrar på. Precis när jag är på väg in i korsningen så ser jag att en av bilarna liksom tar fart igen och jag hinner precis över innan en tant, som inte har koll på läget, kör igenom korsningen. Hon missar mig med ungefär 50 cm, inte mer. Det här gör mig lite upprörd så jag stannar till precis efter korsningen och berättar för flaggvakten vad jag tycker om kvalitén på hans arbete. Stoppet blir helt kort, sedan sätter jag fart igen och jag tappar nog lite koncentrationen där men försöker fokusera på loppet igen. Nu går det tungt och sista 2,5 km är det bitvis lite uppför och motvind och jag sliter hårt men tappar på tjejen framför för avståndet ökar men det är ingen som kommer ikapp mig heller. Jag kommer i mål på 37:45 vilket ger 11:e plats och jag är rätt trött förstås. Jag hade hoppats på lite bättre tid, men loppet kändes betydligt bättre än Premiärmilen för tre veckor sedan och det gick 20 sekunder snabbare på en lite tuffare bana och blåsigare väder. Jag tror att de intervaller jag kört har gett resultat så det är bara att fortsätta träna på.

  
Är detta årets coolaste medalj?

På nedjoggen möter jag Matilda, Sonja och Frida som hänger ihop hela loppet och gör en stark insats. De tog det lugnt i början och plockade flera placeringar, bra där!

En kul grej med loppet är att prisbordet är riktigt digert och Sonja vinner en fin resväska, Matilda en bok och jag en 40 liters skridskoryggsäck från Lundhags, inte dåligt!

   
Min vinst

Helena:

Man ska aldrig packa timmarna innan man ska resa iväg, det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Risken att i stressen glömma något är given. Och vad glömde jag den här gången då? Jo, löparbrallorna... Det verkar vara Backebo Runners ständigt återkommande problem.

För sent att vända tillbaka, måste hinna med flygbussen ut till Arlanda. Men med tanke på dagens inställda flygavgångar på grund av vulkanutbrottet var väl det en bagatell - jag kom i alla fall med flyget hem. Hade fått tips av Joel R om en runda lämplig för ett långpass, men det tog för mycket energi att behöva åka till ett köpcentra och fixa nya tights (hur många panikinköp har vi egentligen gjort??) och kroppen kändes seg så istället för att ta till höger vid kyrkan vek jag av till vänster och en betydligt kortare runda.

Det blev 8 km och det märks att man är på landet - gödseldoften ligger tung och är ibland på gränsen till kväljande. Det blåste dessutom ganska mycket så inte ett löpsteg var gratis. Men solen sken och fåglarna sjöng så det gjorde faktiskt inte så mycket, räknar kallt med att ansträngning på träning betalar sig på tävling.