Helena:

Jag var verkligen laddad för påskaftonens träningspass. Solen sken och det var nästan vindstilla på den bohusländska ön. Intervaller stod på schemat men det hela höll på att sluta i fiasko. Magen sa ifrån ganska snart och ville inte alls vara med om en löptur så jag fick ta en paus efter uppvärmningsrundan på 5 km. Joggade lite lätt i väntan på Per som skulle mäta upp en 400 meterssträcka åt mig. Fick problem direkt i första intervallen, minns inte när jag sist hade sådan håll i sidan. Vila igen. Andra sträckan gick inte mycket bättre den men sedan släppte hållet och jag fick in fyra hyfsade intervaller. Nöjde mig med det och joggade tillbaka till huset och kvällens buffé, sammanlagt blev det 8 km löpning. 

  
Mums!

Per:
Jag tog en morgonjogg på ca 8 km för att komma igång. Så underbart skönt det var, solen sken och fåglarna kvittrade! Det är verkligen vackert här.

På eftermiddagen körde vi intervaller. Efter en gemensam uppvärmning valde vi att köra lite olika långa intervaller, jag siktade på tusingar och Helena ville ha 400 meters. Efter lite strul så kom vi igång och den sträcka som jag tänkte använda mig av visade sig bara vara drygt 850 meter så jag övergick till tre minuters intervaller istället. Planen var att köra åtta stycken, men jag märkte ganska snart att det gick väldigt tungt så jag nöjde mig med sex stycken. De landade på 3:35 tempo i snitt. Helena sprang samma sträcka men lite kortare så vi möttes lite då och då, trevligt!

Jag märker att jag är dålig på att springa fort och jag måste verkligen se till att köra intervaller en gång per vecka. Det är mentalt tunga pass och lätt att hoppa över dem, men jag måste se till att planera in dem i kalendern, precis som jag gör med långpass (som jag tycker är lättare än intervaller att få till).

Totalt med upp- och nedvärming blev eftermiddagens pass 17 km och dagen totalt 25 km, en bra början!

Intervaller i Hälleviksstrand  

Helena:

Efter ca 6 timmar var vi så framme vid målet för Backebo Runners "träningsläger":

Per hade bestämt sig för vilodag och jag var inte sen att haka på. Vädret gjorde sitt till, det regnade och vindarna var minst sagt friska. Istället nöjde vi oss med en promenad för att sträcka ut benen efter bilresan.

Helena:

Träningsväskan är packad - Backebo Runners är redo att resa västerut!

  
Här ska formen slipas i påsk.

Per:
Precis som Helena så vilade jag också dagen efter Premiärmilen. Det var nog bra, jag var ganska stel efteråt. Så här i efterhand så är jag nog rätt nöjd med resultatet och det finns mer att hämta.

I tisdag blev det en lunchjogg som gick fortare än planerat. Hade tänkt passet som ett återhämtningspass, men kroppen ville mera och då fick det bli så. Stack ut på ett vårligt Järvafält och hittade en del nya vägar. Solen sken och fåglarna kvittrade, så skönt det var. Och benen var oförskämt pigga, det blev 13 km i 4:25 fart.

I dag onsdag har jag kört långpass från jobbet och hem. Jag hade tänkt köra 25-26 km, men skorna styrde mig lite längre (märker ni likheten med Benny guldfot, ni vet han som hade de här skorna som kunde "tala om" för honom var han skulle befinna sig på fotbollsplanen för att stå rätt?) och passet landade på 30 km på knappt 2:30. Stigen längs Mälaren var förvånansvärt bra, bara vissa partier var isiga men det mesta var barmark. På slutet var jag rejält tung i benen och fick stanna och stretcha lite för att ta mig framåt (såg aldrig att Benny G behövde göra det!). Precis när jag kommer fram hem så springer Helena ifatt mig. Hon ser oförskämt pigg ut efter sin runda.

Dagens LSD

Nu blir det Falukorv, vita böner, ägg och potatis - löparens belöning!

Helena:

En av fördelarna med att springa lopp är att man med gott samvete kan skippa träningen ett par dagar efteråt för att återhämta sig. Ibland är det befogat, ibland inte. Fast den här gången var jag helt ledbruten, tillbringade hela söndagseftermiddagen och kvällen i soffan, så tisdagens kom-igång-pass skjuter jag upp till i morgon onsdag. Tanken är också att jag ska spara på krutet till helgens "träningsläger" som startar på fredag em efter 50 mils stillasittande i bil till västkusten. Backebo Runners måste helt klart bli bättre (och snabbare!) för att uppnå det kaxiga topp 10-målet i Parloppet och väljer därför att tillbringa påsken med löparskorna på.

Helena:

Så var den alltså avklarad, premiären på årets tävlingssäsong. Det gick väl sådär, missade nästan en minut vid starten men klarade mig i alla fall under 50 på både brutto- och nettotid. Med tanke på att jag haft träningsuppehåll och kom igång med träningen först för två månader sedan så var det helt ok. Medalj fick jag i vilket fall som helst.   

Per:

Det gick sådär, inte helt nöjd men inte alltför besviken heller. Uppvärmningen kändes väldigt tung och benen var inte alls vakna, men när startskottet gick så piggnade jag till och öppnade orutinerat alldeles för hårt. Första km gick på 3:30 och den andra på 3:35. Sedan gick det tyngre och jag hamnade runt 3:50 på resten av banan. Jag hade svårt att återhämta mig när jag väl hade fått syra så det var bara att bita ihop och kämpa varje meter idag. Tiden blev 38:05 och om jag ska lyfta fram det positiva så hade jag 43 sekunder bättre tid än förra året och då hade jag ändå kommit igång med intervallträningen mycket bättre än jag har i år. Men det roligaste idag var ändå att se Helena i förmiddags, innan loppet. Hon var helstressad och hade verkligen fullt påslag av tävlingsnerver, nätt och jämt kontaktbar. Ska bli kul att se hur hon reagerar när vi åker till Göteborg och springer varvet. Hon blir nog spindelkvinnan och börjar klättra på väggarna :-)

Helena:

Men VARFÖR utsätter jag mig för detta?? Är alltid lika uppstressad inför en start, det är ingen skön känsla alls. Och nu är det alltså snart dags igen...

Helena:

Idag hade jag den stora äran att få springa med två marathonlöpare. Som tur var hade Björn en ca 5 kg tung ryggsäck att släpa på (hur orkade han??) så farten var av naturliga skäl inte den snabbaste. Jag hade med andra ord inga problem att hänga med... Och de behövde å andra sidan aldrig anpassa sig efter mig.    

Det var första gången jag sprang hem från jobbet, även om vi "fuskade" och tog tunnelbanan från Kista till Rådhuset. Det kräver lite planering med vad som kan lämnas på jobbet och vad man måste ha med sig hem, men Per tog mitt SL-kort, passerkort och telefon i sin rygga så jag slapp bekymra mig om det praktiska. "Fusk" nummer två var alltså att jag sprang helt utan barlast. Visst har man det väl förspänt?

Per:
Tja, finns det så mycket mer att tillägga? Helena har verkligen utvecklats, ska bli kul att se hennes tider framåt sommaren.

Själv var jag lite sliten efter gårdagens pass och detta i kombination med en tunn lunch gjorde att jag fick slå på fettförbränningen ordentligt på slutet. Jag blev helt seg med andra ord. Som tur var hade jag en gel som jag kunde trycka i mig så jag kom hem på reserven. Men det är bra att få träna fettförbränning ibland. Passet blev 10 km.